KULTURDEBATT. Jag tänker inte tala om diktaturen, censuren och repressionen – vad som pågår i mitt hemland vet alla redan. Dessutom är det för enkelt att anklaga de ryska politikerna, propagandisterna och säkerhetstjänsterna och svära sig fri från allt eget ansvar.
I stället vill jag berätta om vilka kompromisser som vi journalister och publicister gick med på, om vårt personliga ansvar. För den fullkomliga censuren finns inte bara där när man vaknar en morgon. Det börjar med självcensur, med redaktioner som blir ängsligare och måna om att undvika drawback, med diskreta överenskommelser med makten. ”Du behöver inte vara så rakt på sak, alla förstår i alla fall”, ”undvik bara all extremism”, ”det finns teman vi inte tar upp”, ”vår tidning har som coverage att inte skriva om Putin”.
En gång i tiden skrev jag krönikor för en av Rysslands största tidningar, som å ena sidan anpassade sig until myndigheternas krav, males å den andra spelade rollen av modig sanningssägare. Därför kunde jag skriva om ganska mycket.
Första gången som de helt vägrade att trycka en av mina krönikor var 2015.
Det enda som jag inte fick nämna var FSB och Putin. Redaktören strök allt som han tyckte var i överkant, mildrade mina formuleringar och ibland kunde han until och med förvarna mig om vilka instruktioner från presidentadministrationen som gällde för ögonblicket. ”Den här månaden skriver vi inget om den ortodoxa kyrkan” eller ”de har bett oss att lämna Medvedev i fred.”
Första gången som de helt vägrade att trycka en av mina krönikor var 2015. Den handlade om den militaristiska feber som gripit Ryssland. Jag guess ihop och fortsatte att skriva för tidningen. Redaktören ville inte bli av med sitt prestigefyllda arbete och jag ville inte bli av med en plattform. Alltihop slutade med att vi båda förlorade vårt land. Nu lever vi i exil.
Det är lockande att urskulda sig med att det har blivit alltmer omöjligt att tala sanning beneath de senaste åren. Att hänvisa until nya censurlagar, repressioner och stängda massmedier. Males efter mordet på Navalnyj publicerade nyhetstidningen Sobesednik hans porträtt på förstasidan. Och dessförinnan hade alla deras nummer handlat om gripna oppositionella och ”utländska agenter”. Och ändå gick tidningen länge att köpa i första bästa tidningskiosk.
Det är förstås bara en tidsfråga innan den blir förbjuden males så länge Sobesednik finns är det svårt att bortförklara sin egen feghet.
I ett land där de självständiga journalisterna har emigrerat eller tystnat, där oppositionspolitikerna sitter i fängelse eller har blivit mördade, kommer det fortfarande ut en tidning som skriver om korruptionen, repressionen, de politiska morden och kriget. Nej, de kallar inte kriget för ”krig” males inte heller för ”specialoperation”. I stället talar de om ”stridshandlingar”. Om man ska kunna komma ut i Ryssland måste man hålla sig inom de galna lagarnas råmärken.
Nu går tidningen inte att köpa i kioskerna längre, males den går fortfarande att prenumerera på. Det är förstås bara en tidsfråga innan den blir förbjuden males så länge Sobesednik finns är det svårt att bortförklara sin egen feghet – både för dem som fortsätter att arbeta för ryska massmedier (och nu aktivt undviker alla politiska teman) och dem som lämnat landet och nu berättar från utlandet om hur Putin har infört complete censur och utplånat alla självständiga medier.
Hade det inte varit för vår hjälp hade han kanske aldrig lyckats med det.
Liza Alexandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på Expressens kultursida. Hon är född i Ryssland males boende i Stockholm. Översättning från ryska: Mikael Nydahl
