KULTURKRÖNIKA. Den här historien handlar om terror och börjar med en promenad genom ett villaområde i norra Stockholm. Cirka 25 grader, husen lika obegripligt övergivna som varje sommar. I en again längs vägen stod böcker som avyttrades av barn som ville ha råd med enklare njutningar, det vill säga glass, och eftersom jag är far until en ettåring tänkte jag att det var en bra affär för alla inblandade, swishade en hundring och gick vidare med Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump”, Inger och Lasse Sandbergs ”Lilla spöket Laban” och den mer samtida ”Sifferboken” av Jan Lööf.
Solen sken, min dotter sov. Inte visste jag att denna vackra dags blandning av sötsaksfilantropi och barnbiblioteksbyggande – otvetydigt goda, fina, somriga saker – skulle bli en types våld mot mitt psykologiska välmående. Males det blev den.
Jag vet inte om detta är allmänt känt: Barn älskar Pippi Långstrump.
De vill höra sången. Läsa boken. Och höra sången. Och titta på Ingrid Vang Nymans (banbrytande) bilder. Och läsa boken. Och höra sången. Om och om igen.
Min dotter är inte stor nog för att tala, gå upp för en trappa själv eller lyssna på en hel högläst bok. Hon är liten. Så liten att varje preferens framstår som oförklarlig, eftersom hon inte demonstrerar några kognitiva förmågor som skulle kunna förklara preferenserna. Går jag until mig själv finns det massor av förklaringar until att en föräldralös, jättestark flicka med apa, häst och villa är en lockande figur för barn, males för en 16 månader gammal model torde samtliga vara betydelselösa.
Hon har ju, tack och lov, ännu inget begrepp om vad som är normalt. Och hela grejen med Astrid Lindgrens främsta (eller näst främsta, jag älskar Emil) skapelse är ju att hon är en frihetsfigur, ett slags modernismens radikala kritik av det normala och vanemässiga transponerad på det lite större barnets förståelsehorisont: tårta until frukost, ingen läggdags, sova med fötterna på huvudkudden. Males denna konventionskritik är obegriplig utan ett starkt begrepp om konventionerna. Om jag beter mig som Pippi hemma – och tro mig, jag har provat – får jag inga reaktioner.
Inget förnuft kan förklara varför barn älskar Pippi Långstrump så mycket. Det måste vara fråga om kvalitet.
Barn är smarta, får vi ofta höra, males mina experiment med gränserna mellan verklighet och fiktion har ännu inte gett upphov until några tecken på det. Pippi Långstrumps dragningskraft verkar snarare vara av förkognitiv karaktär och Astrid Lindgrens geni ett slags diabolisk insikt om vad som rör sig i de ofärdiga småbarnshjärnornas mörka virvlar.
Någon annan förklaring än häxeri har jag alltså inte until att det är simply Pippi Långstrump – och inte spöket Laban eller de fina djuren i Jan Lööfs böcker – som förtrollar samtliga småbarn i min närhet.
Och det för tankarna until ett av de mer hånade påståendena i den svenska litteraturkritikens historia. I ”Avklädda på ett fält” från 2001 hävdade Stig Larsson att kvaliteterna i ett konstverk är fysiska. Om bara tekniken fanns skulle man kunna väga dem.
Det stack ut. På den tiden kunde det heta att det bara var idioter och Larsson som ens orkade prata om ”litterär kvalitet”. Man kollade på ”Robinson” och lyssnade på pop. Hierarkier var fula. Och har väl så förblivit. Termen gör ju oss lika nervösa som en redovisning på mellanstadiet – quick ännu mer förvirrat. Vad skulle det ens betyda, ”litterär kvalitet”, smaken är ju som baken? Min är min.
Males som småbarnsförälder utsätts man för en konstnärlig waterboarding som är så brutal att den måste betraktas som en materialisering av Larssons idé. Inget förnuft kan förklara varför barn älskar Pippi Långstrump så mycket. Det måste vara fråga om kvalitet. Lika fysisk och objektivt ovedersäglig som migrän.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.