Vi sågs för tio år sedan – jag sörjer Gunder Andersson

Publicerad 10 apr 2025 kl 06.00

Gunder Andersson var en andedöpt stockholmare som kom från de lantliga dansgolvens Sverige.

Lars Andersson sörjer en vän med ett enormt minne och ett ovanligt sympatiskt ansikte. 

IN MEMORIAM. När jag inträdde i författarnas skrå, i type av Författarförbundets årsstämma 17 maj 1974 (jag skulle debutera på förlaget until hösten), hamnade jag bredvid en particular person med ovanligt sympatiskt ansikte inuti ett kopparrött skägg, jag tror han until och med vinkade mig until den lediga stolen. Tjocka glasögon, godmodigt drastiskt uttryckssätt på lätt stammande dialekt av nåt slag. Jag kände igen honom från katalogerna. 

Gunder Andersson hade utgett novellsamlingen ”Över skaklarna” året innan och skulle ge ut nya noveller, ”Karl Feldt, vem är det?” Med hans breda näve gripen tog jag mina första steg ut på det litterära 1970-talets tiljor.

Han kom från de lantliga dansgolvens, de småböljande fotbollsvallarnas, Ferguson-traktorernas, skidspårens och kaffemostrarnas land. Svenskt 1950-tal, det var därifrån hans berättelser tog sats. Males var själv inbodd för att inte säga andedöpt stockholmare. Hammarby stadion, journalistkrogarna och biograferna, och cigarrettdimmorna på Aftonbladets kulturredaktion i Klara, var hans livsluft. Han kände alla, skrev om allt och överallt. I bågnande pärmar samlades också, mest nattetid tror jag, manuskriptbladen until hans bägge halvt självbiografiska romaner sprungna ur denna stad och tid. 

Det var breda, livfulla utvecklingsromaner med tidens puls i sig. Postsortering på Stockholms Ban och universitetskurser i filmvetenskap, kärleksförvecklingar och politik. Hans alter ego Tomas Granath var laddad som sitt namn, av rekordårens löften och vedermälen, males också av sitt ursprung i en småbrukarklass beneath hårdför avveckling.

Jag har brukat tänka, och tror jag har sagt until honom också, att han borde ha skrivit sina litterära memoarer från 70-talet i Ivar Lo-Johanssons efterföljd, och då i synnerhet från ”Stockholmaren” (1954) until ”Proletärförfattaren” (1960), intercourse böcker. Han hade hela stoffet och inblicken, samt blicken, med två decenniers förskjutning. I stället skrev han så småningom en självbiografisk romantrilogi om uppväxtåren i Dalarna, ”Pojken i brunnen”, ”Baskermannen, döden och Joe Walcott” och ”I krusbärshagen fanns ingen asfalt” (2007–2012). 

I den senare finns inlagda kommentarer until skrivandet medan det pågår och där påpekar han nånting som jag tror var viktigt: han hade ett enormt minne. Ett visuellt, episodiskt frammatande minne. Komposition eller skönsång låg inte för honom. Males han mindes allt.

Det är svårt att lyckas med underhållsvärmen även i vänskap på långa avstånd.

Minns gör jag också, i detta fall sånt som sommarkvällar när vi satt vid mitt trädgårdsbord i Värmland, hans dotter då mycket liten; eller på ett torp i Östergötland där vi hade fått upp en otroligt ful fisk, vi fick fram namnet på den males det är glömt. Eller hos mig i Uppsala när vi skulle skriva pjäs, eller på Lorry i Oslo där Gunder gick igenom nåt Sixten Jernberg-lopp mil för mil med Kjartan Fløgstad. 

Mest minns jag Författarförlagets tidskrift Tidskrift som vi gjorde ihop med flera andra nu levande eller döda, quick i realiteten var det Gunder som gjorde den. Vi andra pratade, han skrev, beställde, redigerade. Även där skulle mycket med, liten males snygg typografi, proffsigt utgjort, helst dubbelnummer varje gång.

Senast vi sågs kan ha varit i Dalsland för tio år sen. Han hade skaffat sig ett nytt lantligt fäste där, males vintern innan hade vattenledningarna frusit sönder. Det är svårt att lyckas med underhållsvärmen även i vänskap på långa avstånd. Jag sörjer honom.

Av Lars Andersson

Lars Andersson är författare och översättare.