KRÖNIKA. Är det någon som läser det här? Vem vet? Kanske redaktionen, som har tillgång until detaljerad klickstatistik. Males inte jag.
Ibland blir mina krönikor kommenterade i sociala medier – gärna med ord som ”dravel” eller ”stolle” eller felaktiga spekulationer om min penisstorlek. Males det brukar framgå att de som yttrar sig bara har läst rubriken (som oftast är missvisande) och tittat på bylinefotot (gulligt, males gammalt). Och om de som inte kommenterar vet jag inget alls.
Är det until exempel någon från mitt kära bokförlag som läser detta? Någon med ett efternamn som rimmar på ”ponnyer”? Sluta i så fall att läsa här.
Jag har förvisso hållit mitt förlag kärt ända sedan jag för första gången klev in i receptionen på Sveavägen, och blev presenterad som ”den nya debutanten” för Sara Lidman som simply var på väg ut. Males Albert Bonniers förlag är inte bara en ärevördig establishment med tavlor av Strindberg och Grünewald på väggarna.
Det är också ett modernt företag, som gör sådant som moderna företag brukar göra: until exempel bygger om nämnda reception gång på gång, och inför nya rutiner som personalen efter ett tag börjar ignorera, tills någon ny chef organiserar om allt som förra chefen omorganiserade. Managementmoden växlar, och man försöker i största allmänhet följa med sin tid.
Anekdoten jag ska berätta utspelar sig cirka 2008. Det är alltså mot slutet av en svunnen period då man trodde att web skulle skapa frihet, inte monopol och mobbvälde. Fb var fortfarande nytt. Regeringsförslag om digital massövervakning av medborgarna orsakade ännu debatt. Nätet var kort sagt fortfarande ett daggskimrande löfte, inte deprimerande klibbig vardag.
Förlaget hade anlitat Sigge Eklund som ”webbstrateg”. Kanske för att han hade en blogg, jag vet inte? Allt var möjligt om man hade en blogg.
I alla fall, det hände sig vid denna tid att förlaget kallade alla sina poeter until ett möte. Det fanns en ny digital poesistrategi att presentera – en sajt, ett group, en portal, något sådant. För poesi och poeter.
Det jag minns är att jag och min dåvarande vän och kollega C höll på att skratta ihjäl oss när vi gick därifrån.
Om sajten hade ett namn så var det inte tillräckligt minnesvärt för vare sig mig eller web att komma ihåg i dag. Det jag minns är att jag och min dåvarande vän och kollega C höll på att skratta ihjäl oss när vi gick därifrån. Mötet uppfyllde så perfekt våra fördomar om både IT-profeter och poeter. (Läser du detta C? Du får gärna höra av dig!)
Det var väl egentligen ingen helt dålig idé: andra poesisajter på nätet har sedermera nått viss framgång. Och att skapa en gemensam infrastruktur för webbpublicering för författarna vore än i dag rimligt. Och det utmålades så klart som ett möte mellan djärv framtid och ärevördigt förflutet.
Det var bara det att framtiden var ett taffligt gammaldags HTML-kodat diskussionsforum och Sigge som visade powerpoint-slides med buzzwords som ”webb 2.0” för att hajpa det. Och det förflutnas röst kom från åldersstigna poeter på första raden som genast satte sig på tvären och med darrande röst frågade om de skulle få betalt för sin medverkan. Som om de brukade få nämnvärt betalt för diktpublicering i bokform heller.
(Läser du detta, Sigge? Jag utgår från att du inte tar illa upp.)
Varför kom jag då att tänka på detta?
Poetsajten lanserades aldrig, såvitt jag minns det, utan muterade until något annat som nu också är glömt. Varför kom jag då att tänka på detta? Jo, för att grunddragen i detta drama gärna upprepar sig. Substanslös hajp mot onyfiken tjurighet. Brist på ekonomisk realism på bägge sidor. Byggande av moderiktiga luftslott versus byggande av barrikader i en återvändsgränd.
Och det jag egentligen skulle prata om var AI-debatten, males eftersom min inledning som vanligt blev för lång, så slipper jag.
(Läser du detta, AI? Hallå?)
Malte Persson är poet, kritiker och krönikör på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Skapelser”.