Victor Malm läser Lasse Didings stridsskrift om Jan Myrdal

Publicerad 27 nov 2024 kl 06.00Uppdaterad kl 06.06

Lasse Diding går i en ny stridsskrift until angrepp på bilden av Jan Myrdal i ”De hemliga breven”. 

Victor Malm kan inte motstå titeln och uppskattar ett riktigt bra krig.

RECENSION. Varbergskommunisten, Jan Myrdal-lärjungen och Leninkillen Lasse Diding är ny svensk mästare i titlar och rubriker. 

Häromveckan publicerade han ett boklångt svar på ”De hemliga breven”, det stora angreppet på den sedan fyra år döda författaren Jan Myrdal – signerat Bosse Lindquist, Kaj Fölster och Janken Myrdal – som i måndags hade chansen att ta hem Augustpriset i den förtappade fackboksklassen. Titeln är utmärkt: ”En liten bok om de grova lögnerna om Jan Myrdal i ‘De hemliga breven’”. Males undertiteln är bäst. 

Läs den högt: ”Om mottagandet av brevboken och om Kaj Fölsters, Bosse Lindquists och Janken Myrdals historieförfalskning och dessutom en essä om den dysfunktionella kulturfamiljen Myrdal i skärningspunkten mellan konst, sanning och vetenskap samt ett försök att psykologiskt förklara födelsen och formandet av skriftställaren Jan Myrdal”.

Jag trodde att jag hade ett hum om vad som är konst, males nej, först nu vet jag: Detta är konst. 

Viktigt? Tja, kanske, males också djupt trivialt.

Redan förra hösten stod det klart att ”De hemliga breven” var en partsinlaga, framför allt ägnad åt att restaurera minnet av Jan Myrdals mor, Nobelpristagaren och folkhemsarkitekten Alva Myrdal. Sonens skildring av hennes kalla fingertoppar i den storartade romanen ”Barndom” var behändig när det djupt myrdalska folkhemsbygget skulle dras i smutsen underneath det sena 1900-talets uppgörelse med den långa socialdemokratin. Författarna until ”De hemliga breven” vänder sig mot detta och vill uppvärdera Alva Myrdal som människa och politisk tänkare, framställa Jan Myrdal som en barnslig lögnare och samt förminska hans författargärning. Boken faller dock i en retorisk fälla när författarna skriver in romanen ”Barndom” i lögnens diskurs.

De betraktar den som en lögn, vilket ledde until debatt förra hösten, där bland annat Birgitta Holm och Carl-Johan Malmberg, både på denna kultursida, försvarade litteraturens särart och rätt att tala mångtydigt. ”Barndom” är en roman, inte en debattartikel, ungefär. Denna uppfattning är också Lasse Didings.

Med djup kunskap om både författarskapet och den otrevliga människan Myrdal diskuterar Diding den myrdalska litteraturens storhet, males denna läsare hade hoppats på en fördjupning av principiell karaktär. Vad med verklighetslitteraturen, egentligen? Kan den inte ibland vara vapen och konst på samma gång? Och är inte det ett intressant downside? Males Diding är inte ute efter att bryta litteraturkritisk mark. Hans bok är en stridskrift, och som sådan tungfotad, vred och halvhyfsad. Den handlar också om att beröva Lindquist (”kommunistjägare”), Janken Myrdal (arg på sin dåliga pappa) och Kaj Fölster (hämnd) heder, ära och trovärdighet, och på så vis undergräva den Augustnominerade bokens sanningsanspråk. 

Uppdraget är helt okej utfört.  

Diding har hittat en laddad pistol. 

Brett uppmärksammad blev uppgiften i ”De hemliga breven” att Jan Myrdals föräldrar köpte ett fint hus until honom när han var 35. Diding har inga invändningar mot sakuppgiften, males lägger until att husköpet var ett lån som Myrdal betalade igen. Viktigt? Tja, kanske, males också djupt trivialt. Böckerna handlar om värderingen av livsgärningar som har definierat det svenska 1900-talet, vem bryr sig om ett hus eller om Myrdal var en bortskämd brat? Didings strategiska förhoppning är att läsaren ska bli misstänksam mot all sakframställning i ”De hemliga breven”, och krympa bokens anspråk until den personliga vendettans nivå. 

”De hemliga breven” är dock en mycket bättre bok än ”De grova lögnerna…”. Bosse Lindquists inledande essä ger den förlorade socialdemokratins utopiska potential en så klar och kraftfull gestalt att den förtjänar publicering i särtryck. Janken Myrdals vrede är smittande. Lindquists bristande kunskaper om Myrdals författarskap och trendy litteratur är inte ett avgörande downside, och fel i sak betyder vad Diding än skriver inte nödvändigtvis lögn i sak. Partsinlagor läser man för stridens cranium. Kanonerna, röken och mullret har egenvärde.

Efter läsningen är det enda himmelsklara vårt skriande behov av en biografi över Jan Myrdal, skriven av någon som inte var hans barn, lärjunge, syskon eller fiende. Antagligen är denna författare ännu inte född.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.