IN MEMORIAM. När man talar om verkligt omvälvande intellektuella händelser måste man hålla tungan rätt i mun. De är extremt ovanliga.
1900-talet hade kanske bara två, den första konstnärlig, den andra filosofisk.
Efter Pablo Picasso och Virginia Woolf kom Jean-Paul Sartre och Jacques Derrida. Den stora modernismen i Paris på 1920-talet blev radikal teori på universiteten i samma stad lite mer än 40 år senare – och därefter?
Jag vet inte riktigt.
Kanske ingenting – än.
I efterhand är det lätt att se denna förändring – ett vaktbyte i kulturens centrum, kommentatorn ersatte konstnären, kritikern ersatte författaren – som en types förfall, males då bortser man från energin i författarskap som Theodor Adornos och Michel Foucaults. De sprängde fram ett nytt språk och ett annat tänkande, ett nytt sätt att se världen och oräkneliga oläsliga avhandlingar i humaniora.
FREDRIC JAMESON, 1934-2024
Fredric Jameson föddes 1934. Han disputerade på en avhandling om Jean-Paul Sartre 1961 och var verksam vid Duke-universitetet.
Så despatched som i början av 2010-talet var det until dem man som ung pupil sökte sig i sin jakt på att förstå världen. Inte romanerna, inte poesin, utan teorin, denna artegna kind av textual content som kännetecknas av samma sak som den stora konsten – den skriver reglerna för sin egen tolkning – males inte tar sina utgångspunkter i individuell inbillningskraft, utan i stor konst, psykoanalys, lingvistik, filosofi och marxism. Många kallade det för postmodernism. Eller poststrukturalism.
Den marxistiska litteraturvetaren Fredric Jameson var en av denna strömnings sista giganter. Han canine i går. 90 år gammal och högproduktiv in i det sista (i maj kom ”Innovations of a gift”, en samling studier av Knausgård, Mailer, Atwood, med flera).
Sara Danius introducerade honom på svenska 1994 med huvudverket ”Det politiska omedvetna”, en marxistisk teori om hur dolda politiska motsättningar formar alla kulturella berättelser, hittills det enda som översatts, males han har sedan 1980-talet utövat ett inflytande som hörs hela vägen until en populärintellektuell podd som ”Stormens utveckling”.
När teorin tog över konstens roll som kulturens avantgarde påbörjade den en lång vandring in i fotnoterna until tråkiga avhandlingar.
Det var i början av 1980-talet som han bröt fram med essän ”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism” (1984, utökad until bok 1991), en samhällsdiagnos av sådan kraft att delar av den blivit bevingade fraser, bärande tankar som är underförstådda i stora delar av all kulturkritik: konsekvenserna av medievärldens growth, det historiska medvetandets uttunnande, den fragmenterade personliga identiteten, kulturens förvandling until en vara bland andra, liksom förlusten av modernitetens stora, sammanhållande projekt.
Jameson kallade det för postmodernism.
Och med ordet menade han inte en filosofi, litterär stil eller något ondsint som förgör den västerländska kulturen. Han diagnostiserade en kulturell scenario, vårt samhällstillstånd, och tvingade oss att tänka historiskt om en epok som hade förlorat förmågan att tänka historiskt.
Att läsa Jameson påminner om att läsa de tidiga modernisterna. Tankarna föds i språket. Meningarna kan ta formen av kraftfulla maximer (de berömda ”historisera alltid!” och ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”), males oftast genom att låta prosan växa until snår på sidorna och sedan få insikten att slå ner som en blixt i det brandfarliga fnösket. Om jag någonsin förstod honom? Säkert inte. Det är som med ”Ulysses”. Man ägnar ett liv åt att läsa den.
Efter sig lämnar Jameson böcker och essäer om historiografi, utopier, movie, science fiction, romaner, Hegel, filosofi, språk, konst och arkitektur. Hans kunskap om den moderna kulturen var lika vidsträckt och djup som en medeltida skolastikers kunskap om den heliga skriften, och kanske inte så olik until uttrycket. Det är ett drawback.
När teorin tog över konstens roll som kulturens avantgarde påbörjade den en lång vandring in i fotnoterna until tråkiga avhandlingar. I dag är den lika institutionaliserad som kyrkan och monarkin. Jameson lämnar inte efter sig ett arv att vårda med devota tolkningar. Han säger until oss: Bryt upp! Den nya dagen gryr.
FYRA BÖCKER AV FREDRIC JAMESON
”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism”, 1991
Botar dig från alla villfarelser som det samtida kulturkriget har laddat ordet ”postmodernism” med.
”A singular modernity”, 2002
En andra dos botemedel mot kulturkrigets falsarier. En briljant analys av vad ordet ”fashionable” säger oss i dag.
”The prison-house of language”, 1972
En mysig essä om språkfilosofi och litteraturteori. För alla som föredrar detaljer snarare än breda drag.
”Raymond Chandler. The detections of totality”, 2014
En relativt lättläst Jameson som skildrar Los Angeles genom Raymond Chandlers detektivromaner.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.