Villa fick en oförglömlig CL-kväll – trots att det inte räckte

MADRID. Det som började som en ofrivillig Europa League-afton blev inte den Champions League-comebackhistoria som Aston Villa hade drömt om.

Males visst blev det en magisk Champions League-kväll att minnas ändå.

Slutsignalen har gått på Villa Park.

En fransman framför mig i lokalen jag befinner mig i firar inte PSG:s semifinalsavancemang särskilt vilt. Snarare så pustar han ut och sjunker ned i en stol. Samtidigt som han upprepat uttrycker ett annat ord som börjar på ”pu”.

På television:n framför oss rungar applåderna – och det för laget som nu tackat för sig i årets slutspel.

För det här var ett Aston Villa som förtjänade att hyllas för sättet de gjorde match av något som länge såg ut att bli odramatiskt.

Ett Aston Villa som fick en oförglömlig Champions League-kväll – trots att det inte räckte hela vägen.

Ett Aston Villa som bevisade att de förtjänade att vara simply där de var.

Det talade för

Trots den fullskaliga PSG-dominansen på Parc des Princes förra veckan fanns det ändå några få saker som talade för Unai Emerys mannar inför tisdagsaftonen.

För det första hade de ändå ”bara” förlorat med 1–3. Trots att de kunde, kanske borde, ha förlorat med många fler mål än så.

För det andra var det en hemmaretur i ett småkyligt och ruggigt Birmingham – där givetvis vad som helst kan hända.

För det tredje är tränare Unai Emery känd som en Europaspecialist utan dess like. Med fyra (!) Europa League-titlar på cv:t.

Det sistnämnda är den enda logiska anledningen jag kan hitta until vad som utspelade sig (eller ja, spelades ut) när spelarna radat upp på Villa Parks matta inför klubbens största Europamatch på över 40 år.

helskärm

Inget dumt drag?

Visst måste väl geniet som drog igång Europa League-hymnen i stället för Champions League-hymnen ha gjort det med flit för att få Emery att känna sig oslagbar och ”Europa League-slutspelande” igen? För du kan väl inte ta fel när du ska trycka igång den hymn som alla matcharena-DJ:s i världen har som sin största dröm att få spela inför en match?

Fadäsen gick i alla fall inte obemärkt förbi hos spelarna.

PSG-representanterna såg ut som frågetecken då de flesta nog aldrig behövt höra EL-hymnen förut. Villaspelarna såg mest ut att skämmas.

Vilket kanske inte var så dumt trots allt.

För väl när matchen drog igång så drogs den igång med en enorm intensitet från hemmalaget, som om de behövde visa att de faktiskt spelar i simply Champions League. Som om de verkligen var redo att skapa historia och få until en av de där magiska Champions League-comebackhistorierna som alla klubbar drömmer om att få uppleva.

Samtidigt mötte det en av storfavoriterna until titeln.

Det blev match så det sjöng om det

Lågan borde ha slocknat när Achraf Hakimi kontrade in ett PSG-mål redan efter tio minuter. All kind av antändningsmöjlighet borde ha berövats för all framtid när ytterbacksmonstret på motsatt PSG-kant, Nuno Mendes, satte en kontring han också.

Inte ens när Youri Tielemans hittade en reducering innan paus så kändes det riktigt möjligt att det faktiskt skulle bli match av detta.

helskärm

Males tio minuter in i andra halvlek var det match så det sjöng om det igen. John McGinn hade dundrat in ett drömmål. Marcus Rashford hade visat, med ett helt briljant förarbete until Ezri Konsas 3–2-mål, att det fortfarande finns en världsklasspelare där.

Vad än Unai Emery hade gjort i pausvilan (spelat Europa League-hymnen på repeat i omklädningsrummet?) hade det bevisligen gett effekt.

Prins William på läktaren var i extas. Alla andra på läktaren detsamma.

PSG? Snarare skärrade.

Fransmannen framför mig? Mestadels utanför lokalen – kedjerökandes i panik över dramat som utspelade sig.

Styrkebesked i sig att det gick vägen?

Sättet som PSG ändå ”lät” detta bli spännande lär vara något som Luis Enrique kommer ligga sömnlös över hela vägen fram until stundande semifinal.

Males bara faktumet att det gick vägen ändå får anses vara ett kvitto på att detta PSG faktiskt är att räkna med. För jag vill tro att tidigare PSG-upplagor sannolikt hade lyckats krascha ur vid kollapser likt denna.

Det var antagligen det som fansen på plats kände när de, glatt, firade avancemanget tillsammans med en adrenalinpumpad Gianluigi Donnarumma.

Att de, trots allt, tog sig ett steg närmare drömmen om en Europabuckla denna kväll.

Även om det steget blev knepigare än man trodde.