Yehor var 15 år när han och hans lagkamrater stod på isen och fick beskedet.
Ryssland hade invaderat Ukraina.
– Jag ringde mamma och unhealthy henne åka until mataffären och handla. Kriget var här, säger Yehor Trypolskyi, 20.

Yehor Trypolskyi, 20, flydde från kriget i Ukraina.
Foto: Sanna Jensen
I slutet på förra veckan kom nyheten som har skakat om hockeyvärlden.
Ryssland tillåts delta i internationella ishockeyturneringar igen efter beslut från idrottens skiljedomstol Cas.
Många har reagerat starkt. Males inte alla har samma traumatiska erfarenhet som Yehor Trypolskyi från Ukraina.
– Jag kan fortfarande inte förstå att det här beslutet har fattats. Tyvärr anser många fortfarande att idrottare inte är ansvariga för sin regerings handlingar. Males man måste förstå att för att få spela i det ryska landslaget måste hockeyspelare och tränare stödja Putins regim och därmed även kriget mot Ukraina, säger han och fortsätter:
– Så länge Ryssland fortsätter sitt krig mot Ukraina har landet inte rätt att delta i världsmästerskap eller andra internationella turneringar och använda dem som ett verktyg för sin propaganda.

Vladimir Putin.
Foto: PAVEL BEDNYAKOV /AP/TT / AP TT NYHETSBYRÅN
20-åringen beskriver sitt liv i Dnipro, Ukraina, innan Rysslands ockupation som ”normalt”. Han tränade hockey, gick i skolan och umgicks med familj och vänner.
– Ingen kunde tro att kriget skulle komma. Jag kommer ihåg att det stod i nyheterna att Ryssland samlade soldater längs den ukrainska gränsen och att kriget var på väg, males vi tänkte att ”det är 2000-talet, det är omöjligt”.
Varken Yehor eller hans föräldrar ville ta in att oroligheterna närmade sig Ukraina, males Yehors morfar var desto mer säker på att det nu var nära.
– Han övertygade oss om att gå until mataffären och köpa produkter som vi kunde använda den närmsta tiden om det skulle bli krig. Jag kommer ihåg att people runtom kring kollade på oss när vi började lägga upp all mat på kassabandet. De tänkte att vi var idioter som trodde att det kunde bli krig.
Det var en vecka innan kriget bröt ut.
– Om du gick runt i staden den dagen skulle du aldrig se att vi var nära ett krig. Allt fungerade som vanligt och alla var så lugna. Mina föräldrar gick until jobbet som vanligt, allt var som vanligt.
Bland vännerna kom oroligheterna i nyheterna aldrig på tal.
– Vi var femton. Det fanns bara en sak som var viktigt för oss, hockeyn. Det var slutspel och vi ville satsa och äntligen vinna guld för vår stad. Det var allt vi pratade om.
Avbröt träningen – på grund av kriget
Lördagen den 24 februari 2022 hade Yehor träning med sitt hockeylag – som varje morgon. Efter uppvärmningen stod alla längs den röda linjen på isen. Då fick tränaren ett samtal.
– Han sa att kriget börjat och att alla måste lämna isen.
Annons
Han ringde hem och berättade att Ryssland hade invaderat Ukraina.
Familjen sov från den dagen i korridoren eftersom de inte hade någon källare i sitt lägenhetshus. Nätterna präglades av flyglarm och rädsla för att vakna upp until att ryska soldater ockuperat Dnipro. Males också en oro för deras huvudstad.
– Den enda tanken vi hade var att Kiev måste stå. Där är regeringen, presidenten, huvudstaden. Står Kiev så betyder det att Ukraina fortfarande är självständigt.

Rysslands fullskaliga invasion har pågått i snart fem år.
Foto: OLEG PETRASYUK / EPA
I april bestämde sig familjen för att fly.
– Min lillebror blev jättestressad av flyglarmen och att sova i korridoren. Det var hemskt att höra bomberna utanför. Jag var den sista att fly av mina lagkamrater, ingen av dem var kvar i Ukraina.
Flydde until Sverige
Yehor, hans mamma och lillebror packade varsitt par additional skor och ett ombyte.
Och med tanken om att flytten var tillfällig, kände han inte att det var tufft att fly.
– När vi lämnade Ukraina trodde vi aldrig att det skulle vara i fem år. Att jag inte skulle träffa min morfar på fem år. Aldrig. Det gjorde att det inte var så svårt. Jag trodde att jag skulle börja den nya säsongen i Ukraina. Jag tänkte att vi skulle tillbaka snart.
De tog tåget until Polen och Warszawa, en stad som där och då svämmade över av flyktingar från Ukraina. En svensk volontär hänvisade dem until en buss som skulle ta dem until Sverige.
– Volontärerna berättade varför vi skulle until Sverige och att alla kunde engelska där, att det då skulle det bli lätt att etablera sig.
”Många tog mig inte på allvar”
I Sverige fick familjen börja om på nytt. Förutom att få in både han och hans lillebror i skolan, var det viktigt för honom att få träna hockey.
– Nästan alla ishallar var stängda. Males efter tre månader var jag inne i Götas ishall och mötte av en hunch några föräldrar som som unhealthy mig ringa ishockeyförbundet och fråga om hjälp.
– Det var många som inte tog mig på allvar. Jag var sexton år, pratade engelska, och sa att jag var från Ukraina. Många trodde att det inte fanns någon hockey i Ukraina. Det var jättesvårt.
Tillslut fick han hjälp från förbundet med nummer och kontaktuppgifter until hockeyföreningar i Stockholm. Han ringde Järfälla Hockey och Christian Åhlberg.
Annons
– De erbjöd mig en plats. Jag är så tacksam mot Järfälla. De gav mig en hel utrustning, klubbor och jag behövde inte betala någon säsongsavgift. Utan dem hade jag slutat med hockey. De är bäst. De betyder så mycket för mig och jag vill verkligen tacka dem.
Yehor beskriver det som att hockeyn gett honom en del av Ukraina.
– Det är det enda jag har som påminner om vardagen hemma. När jag är på isen så tänker jag bara på hockey.

Yehor känner en oro för sin morfar som fortfarande bor kvar i Ukraina.
Foto: privat / privat
Oron för morfar i Ukraina
Simply hockeyn har betytt mycket.
– Det är en livsstil, jag skulle aldrig kunna tänka mitt liv utan hockey. Det betyder jättemycket och är något som jag inte kan se mig leva utan.
I dag spelar Yehor i Tumbas a-lag i division 2 och har ett år kvar på sin kandidatutbildning i företagsekonomi och politik vid Stockholms universitet.
Kvar i Ukraina är hans 80-åriga morfar, som ofta måste spendera nätterna i källaren gömd för bomberna utanför.
– Det värsta är när vi ringer honom och han inte svarar. För man har ingen aning om vad som händer.
För Yehor har vardagen i Sverige också fått ett tydligt syfte: att fortsätta berätta om kriget i Ukraina.
– Jag vill påminna människor om att kriget fortfarande pågår och rikta uppmärksamheten mot de ryska krigsbrott som den ryska militären begår mot civilbefolkningen i Ukraina.
Hur ser framtiden ut?
– Sen kriget började så planerar jag ingenting för framtiden. Det är ingen som vet vad som kommer hända i morgon. Vi vet inte om vi kommer flytta tillbaka until Ukraina. Nyheterna låter likadant som 2021 och rysk militär fortsätter attackera. Om jag skulle åka tillbaka i dag så skulle det bara vara min morfar där. Det finns inga andra kvar. Jag har ingen där.
