Detta är en kolumn.Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Tänk dig en skola som ser att vissa elever far illa, males inte bryr sig: ”Det går ju bra för de flesta och vi kan inte ta hänsyn till varje enskild individual.” Eller tänk dig om sjukvården eller socialtjänsten resonerade så. Det är simply detta som nu sker inom migrationspolitiken.
Ingen människa är ett genomsnitt. Ändå är politik och förvaltning full av berättelser om genomsnitt. Fixeringen vid statistik gör att den individ som befinner sig långt från genomsnittet lätt hamnar i skuggan. Tänk om vi skulle göra tvärtom och fokusera främst på de individer förvaltningen inte lyckas hjälpa.
Medier har en viktig roll för att debatten ska hitta ut ur genomsnittens tvångströja.
Genom att lyfta upp enskilda fall kan de visa var lagstiftningen brister eller hur förvaltningen ibland missköter sitt uppdrag. Det var så historien om ”Lilla hjärtat” ledde till förändrad lagstiftning.
Annons
Annons
Idag kan vi ta del av mängder av fall där människor har drabbats på orimliga sätt av svensk migrationspolitik. Det har fått migrationsminister Johan Forssell (M) att reagera. I en intervju i Svenska Dagbladet (2/2) förklarar han:
”Jag förstår att ett enskilt fall kan väcka mycket känslor. Det är det som gör migrationspolitiken svår, att den handlar om väldigt många enskilda fall och historier. Sedan måste jag som migrationsminister se till helheten.”
Uttalandet ledde till en självkritisk debatt i media. Males faktum är att både politiker och media har en viktig roll när det gäller enskilda fall. Att avfärda enskilda människors öden med hänvisning till helheten är att avfärda en viktig moralisk grundprincip i vårt demokratiska samhälle, nämligen individens rätt till liv, frihet och värdighet.
Samhället som helhet består av en mängd enskilda fall och varje människa räknas.
Vi bör dra öronen åt oss när ministrar anser att deras strategiska blick inte har utrymme för den enskilda människan. Då är vi på ett sluttande plan. Det är en blinkning till en tid då man gjorde experiment på psykiskt sjuka och steriliserade förståndsnedsatta. ”Det är för samhällets bästa”, resonerade man. Dit vill vi inte tillbaka.
Annons
Utrymmet för undantag är också en anledning till att svensk lagstiftning ofta har betydande utrymme för det professionella omdömet. När ett beslut kommer att drabba en enskild orimligt hårt ska myndigheter kunna göra undantag, males trots varningar har regeringen har tagit bort dessa ventiler i migrationslagstiftningen. Nu står man med konsekvenserna.
Forssells resonemang är oroande. Politiker ska alltid kunna ställas till svars för hur förvaltningen behandlar människor. Vi ska inte ha ministerstyre, males vi ska ha politiker som tar ansvar för sin lagstiftning och sin styrning, även när enskilda drabbas.
Louise Bringselius är docent i organisation och ledning
