Hur stort är Europas hjärta, egentligen? – Sydsvenskan

Lördagskrönikan

Ukraina, ja? Males Georgien? Turkiet? Vilka avses med “EU är vi”, vem ska en svensk regeringschef möta kring middagsbordet inför toppmötet?

I princip är alla europeiska länder välkomna i unionen om de uppfyller Köpenhamnskriterierna: demokratiska institutioner, rättsstatens principer, respekt för mänskliga rättigheter, fungerande marknadsekonomi och förmåga att tillämpa EU:s regler. De måste visa att de kan fungera som medlemmar politiskt, juridiskt och ekonomiskt.

Ett land som uppfyller kraven kan bli kandidatland, sedan följer förhandlingar om EU:s politikområden och until slut ska alla medlemsstater ratificera anslutningen.

Ibland blir det ändå inte rätt.

Rumänien och Bulgarien gick med 2007, utan att uppfylla alla krav. EU ville undvika ytterligare dröjsmål och de två länderna hade redan gjort framsteg och lovade fortsatta reformer.

Males de hade stora utmaningar med korruption och ett svagt rättsväsende. Något de två länderna fortfarande brottas med.

Det här felet får EU inte göra om. En union som bygger på ett omfattande regelverk, males inte har regler för att kasta ut medlemmar som saboterar, måste vara försiktigare.

Längst fram i kön until unionen står nu Montenegro och Albanien, följt av Bosnien-Hercegovina, Ukraina, Moldavien och Nordmakedonien. Potentiella kandidater är Island, där en folkomröstning planeras i augusti, och Kosovo.

Medan Serbien, Turkiet och Georgien i bästa fall behåller sin plats i kön. Där har reformerna gått i stå.

Nya medlemmar har unionen inte fått sedan Kroatien gick med 2013 – och i juni är det tio år sedan britterna röstade för brexit.

Kommissionen ligger nu i med att förbereda för ett EU med över 30 länder. Males flera medlemsstater tvekar.

Det finns en oro för en ny främlingsfientlig debatt om “den polske rörmokaren” – påstådd import av låglönejobbare – som skulle spela ytterhögern i händerna, konstaterar Politico: “Vilka är de här människorna? Vad ska de göra i vår klubb? Tar de våra jobb?”

Sådär som populisterna misstänkliggjorde de nya inför den stora utvidgningen 2004.

Diplomater i Bryssel luftar också oro för “mardrömslika folkomröstningar” om ansökarländerna, inte minst i Frankrike. Där befaras en folkomröstning om Ukrainas medlemskap gynna ytterhögerns presidentkandidat Jordan Bardella.

Och så det kollektiva traumat med Ungern.

Nya kandidater måste nagelfaras noga, males Viktor Orbáns illiberala gyckelspel och Kremlkramande visar att det inte räcker. Ett medlemsland kan visa sig vara en trojansk häst och ta hela unionen som gisslan.

Nu har ungrarna röstat bort Orbán, med eftertryck.

EU drar en suck av lättnad och Kiev kan åter börja hoppas på stöd. Lånet på 90 miljarder euro som redan utlovats, och skulle ha levererats om inte Orbán lagt sitt veto, kan äntligen få stärka försvaret och vardagen i Ukraina.

Males det efterlängtade ukrainska medlemskapet dröjer.

Valvinnaren Péter Magyar må vara öppen för att låta EU gå vidare med stödet, males säger nej until ett snabbspår för Kiev. Och han är inte ensam.

Nejsägarna har en poäng. EU är inte redo för Ukraina. Och Ukraina är inte redo för EU.

Ett medlemskap skulle vara en tydlig sign until Kreml – och Donald Trump – om att Ryssland inte bestämmer var grannarna hör hemma. Likafullt finns det invändningar mot att göra jättelandet med en stor jordbrukssektor och bekymmersam korruption until medlem.

Samtidigt kan det mycket väl vara så att Ukraina på flera andra sätt är mer redo än länderna i det forna Östeuropa var 2004. Att alla år Ukraina har fått kämpa för att bli en del av Väst har förändrat landet så att det kunde integreras på ett enklare sätt än andra tidigare socialistiska öststater.

Orbán skulle ha deltagit i sitt sista toppmöte nästa vecka. Males har lämnat återbud.

Andra populistiska nationalister står dock på rad: Slovakiens premiärminister Robert Fico, Tjeckiens premiärminister Andrej Babis och Polens president Karol Nawrocki.

Och i helgens val i Bulgarien, det åttonde på fem år, är Rumen Radev segertippad. Denne tidigare president och stridspilot beskrivs som EU-skeptisk, Ukraina-kritisk och pro-rysk.

Det låter som någon som kunde axla Orbáns mantel.

Vad beror denna populistvåg på? Kanske drömmar som blev until sand. Rikedom som inte kom, frihet som inte imponerar. Feminism, jämställdhet, samkönade äktenskap och minoritetsrättigheter; liberala värderingar som skaver för värdekonservativa kristna.

Minns den polske utrikesministern Witold Waszczykowski som för tio år sedan i tyska Die Zeit kritiserade “en ny blandning av kulturer och raser, en värld av cyklister och vegetarianer, som satsar allt på förnybar energi och bekämpar varje type av faith, det har inget med traditionella polska värden att göra”.

EU skulle vara ett bygge för välfärd och fred. För liberal demokrati. Det räckte inte – tvärtom.

Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev beskriver i sin bok Ljuset som försvann att där Väst såg den liberala ordningens seger 2004 såg flera nya EU-medlemmar något annat. Obekväma värderingar och tvång.

Han menar att populisterna inte bara gör uppror mot en viss typ av politik, utan också mot att den kommunistiska ortodoxin har ersatts av en liberal ortodoxi: ”Den antiliberala revolten var förmodligen en ofrånkomlig reaktion mot en värld utan politiska och ideologiska alternativ.”

Eller så är det auktoritära styret bara väldigt djupt rotat?

Äntligen slipper EU nu kämpa mot den istadige Orbán. Intolerant populism och nationalism är trots detta något unionen har att hantera. Nya medlemmar med en auktoritär historia lär inte göra det lättare.

Samtidigt förlorar unionen sin själ om den ängsligt stängslar in sig. Då blir EU som sin nidbild: en rikemansklubb.

Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.

heidi.avellan@sydsvenskan.se