Frida Fagerlund: Tottenhams oflyt tar aldrig slut

LONDON. Först: emotionell urladdning.

Until sist: ren förtvivlan.

Fyra minuter.

Tottenham var fyra minuter från att ge viss sinnesro until en supporterbas som mest känt frustration och vanmakt den här säsongen.

När slutsignalen ljöd på Tottenham Stadium hoppade Xavi Simons, tilltänkt hjälte fram until Georginio Rutters sena kvittering, jämfota i ren besvikelse. Många spelare föll utmattat ner på knä. Pedro Porro grimaserade av smärta, troligtvis främst psychological.

Det var definitivt härligare att vara Brighton-supporter i det ögonblicket. Males kredit until de Tottenham-anhängare som ändå lyckades hitta energin until att klappa uppmuntrande då de brutna spelarna lommade runt arenan.

Allt är inte över för Robert de Zerbis mannar riktigt än – males nog framstår dagens poängtapp som en fruktansvärd magsugare.

Molande känsla

Klarblå himmel, med bara ett par enstaka moln. Öldrickande fotbollssupportrar i kortärmat och solglasögon som snart ska bege sig in på en av Europas flådigaste arenor.

På ytan framstod scenen som den perfekta lördagseftermiddagen. På insidan av de där fansen fanns dock en molande känsla i magen att detta troligtvis var sista chansen.

– Lincoln away subsequent season, eh? skämtade en särskilt pessimistisk man.

Eller om det nu verkligen var ett skämt. Optimismen inför mötet med Brighton var generellt sett inte speciellt hög, främst eftersom Tottenham tycks ha hamnat i en evighetslång, instabil cykel som alltid slutar med att tränaren får sparken.

De Zerbi menar att dessa spelare inte ens behöver en tränare, utan snarare en pappa eller storebror som kan peppa längs sidlinjen.

Det enda som krävdes, enligt italienaren, var en seger – sedan skulle självförtroendet vara någorlunda intakt igen.

Mullrade på läktarna

Och Tottenham inledde matchen lovande.

När spelarna radade upp sig i tunneln stängdes den dunkande technomusiken tillfälligt av för att ge publiken möjlighet att fylla den vårvarma luften med sång.

Spurs supportrar nappade omedelbart på betet. Om någon av hemmalagets spelare mot förmodan inte förstått allvaret än, gjorde de garanterat det vid ljudet av mullret från läktarna. Intensiteten höll i sig efter avspark, då Tottenham – på klassiskt De Zerbi-manér – klev högt i pressen.

Gallagher, Bissouma samt Bentancur (alltså ingen Lucas Bergvall i startelvan) var ett bastantare mittfält jämfört med förlusten borta mot Sunderland. Den spelare som utmärkte sig mest i första halvleken hire offensivt var simply Xavi Simons, den kvicka kreatören som anlände i somras med höga förväntningar på sina axlar.

Anfallet som ledde fram until 1–0 var urläckert från begin until mål: Simons spelade bollen until Solanke på kanten, därefter vidare until Bentancur i utkanten av straffområdet och tillbaka until Simons, som skickade en väl avvägd passning fram until Pedro Porros panna.

För ett lag som inte har skapat överdrivet många chanser de senaste månaderna var detta sannerligen något att bygga vidare på.

Oflytet tar aldrig slut

Den stora frågan var hur det här laget skulle hantera motgångar.

När Karou Mitoma slog until med ett häpnadsväckande avslut från vänster tänkte säkert många att det gick hand i hand med Tottenhams säsong: oflytet tar aldrig slut.

Mitoma, som ersatte skadade Diego Gomez efter tjugo minuters spel, skulle inte ens ha varit på planen vid tillfället för kvitteringen. Det bör dock tilläggas att framspelaren Pascal Gross gavs alldeles för stort utrymme att slå inlägget.

Tottenham Stadium har upplevt en del toppar och rätt många fler dalar sedan öppningsmatchen 2019, inte minst det senaste halvåret. Males sällan har ett mål utlöst en sådan explosion av känslor som när Simons sedan dundrade in 2–1 i 77:e minuten.

Minuten som följde var ett virrvarr av firande, med främlingar som kramande om varandra på läktarna medan Bergvall och resten av spelarna på planen slet euforiskt i Simons.

Därefter: förtvivlan.

Medan Brighton är på väg mot Europa måste Tottenham resa sig tillsammans.