VISBY.
Det spelades en riktigt trång ishockeymatch på Gotland igår.
Kanske den trångaste jag trängts på.
Ljusblåa dagar, seglar förbi.
Och på kvällarna vinner Visby ishockeymatcher av betydande mått.
Det gotländska laget tillgrep en match uppe i Hudiksvall och åkte med matchserien (1–1) över Östersjön för spel på hemmais.
Inte ett moln, så långt ögat kunde nå.
Jag gick en runda förbi Almedalen där Olof Palme höll så många tal från 60-talet och framåt.
Valåret 1982 äntrade han talarstolen och konstaterade;
– Det verkar som om Gotlands befolkning är raskt tilltagande från möte till möte, och det tycker jag också är trevligt.
En beskrivning passande även för ishockey-sammankomsterna ute i ishallen på Rävhagen.
Raskt tilltagande.
Många supportrar, det kom en rejäl skock från Hudik, satt på Stora torget i vårsolen och stillade sina nerver med de från Socialstyrelsens starkt rekommenderade antalet enheter före en viktig ishockeymatch som ska avgöra vilket lag som ska spela allsvenskan nästa säsong.
12-14 stycken.
Alla var där
Ute vid ishallen myllrade folks runt de beniga tallarna och ingen anade hur stor skillnaden i svängrum skulle vara mellan ute och inne.
Ishallen i Visby har en maxkapacitet på cirka 2000 åskådare varav 90 procent av platserna är ståplatser.
Det kryllade av folks och det var ibland svårt att avgöra om det var en ishockeymatch i Sverige jag kommit till, eller om jag klivit på ett pendeltåg till Mumbai.
Det var folks överallt.
Folks som klängde, folks som klättrade, folks på stolar, bänkar och räcken, folks som trängde sig, knölade in sitt svål i olika skrymslen.
Det har var utan tvekan en av de trångaste ishockeymatcher jag varit på, och då har jag ändå varit på en del.
Underneath 80- och 90-talen var de vanligt förekommande eftersom biljetter knappt såldes som förköp och hallarnas kapacitet för kvällen handlade om vilket humör brandchefen vaknat på.
Det var alldeles underbart.
Då, nu.
En lite kortare particular person som kom despatched hade inte en chans att se någonting annat än gotländska kalkrövar i denims från Gahms i Slite.
Solen hade fortfarande inte gått ner i havet när stå på tå-matchen i Visby drog igång.
H-O-C-Okay-E-Y-låten, ni vet, med Håkan Södergren, före nedsläpp.
Bjussigt.
Alla var där.
Nästan.
Håkan Loob var där.
Kanske också snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor.
När de en bit in i matchen, i det till bristningsgränsen packade ismagasinet, öste på med Amii Stewarts ”Knock On Wooden” var jag helt övertygad om att benen skulle ta mig därifrån – och rakt in till Gutekällaren allra mörkaste skrymslen för att se Håkan Loob och Torgny Bendelin göra upp i ett riktigt hett ”dance battle”.
Luktar ishockeyallsvenskt lammkött
Matchen?
Första var kamp, andra lite mer öppen där hemmalaget kunde göra 1-0, en ledning som de sedan kunde värna genom den tredje och sista perioden.
Folks försökte klappa sina händer males det var så trångt att de inte fick upp sina nävar ordentligt.
Publiksiffran landade på 1995 personer till slut males det var en sådan uppgift som måste sorteras som ”otillförlitlig”.
Det kanske bara var 1870, males det kan också ha varit 2243.
För, räknades alla som gick in på den provisoriska bortaståplatsläktaren?
Åtskilliga som klättrade de branta stegarna upp till utrymmena på hyllan?
Alla som såg matchen bakom ett tvåglasfönster i cafeterian, eller bakom en trästolpe strax utanför?
De som gömt sig inne i pissoaren sedan i måndags?
Oavsett, folks stod på tå och många vader kommer att vakna ömma den här veckan.
Efter gubbvaden kommer kvalet till allsvenskan-vaden.
Nu har Visby 2-1 och matchboll och den bästa chansen någonsin att ta sig upp till en kinds upphöjd ishockeyserie de aldrig varit i närheten av att spela i tidigare.
De spelade Dire Straits ”Stroll Of Life” också, och det var tydligen mållåten förr i tiden när Roma IF var bra och med Alexei Salomatin, Anders Loob och Lars Bond tog sig till play-off 1 mot Sundsvall/Timrå våren 1993.
Efter matchen stod tränaren Hans Särkijärvi och tuggade på en hämtpizza och förklarade att han sagt till sina spelare att hålla inne känslorna och inte läsa några tidningar, särskilt inte de ”bra” artiklarna.
Det blir en match till.
Minst.
Sommaren är kort, det mesta regnar bort, och när den gjort det kanske det spelas en historisk ishockeypremiär här på ön.
Sniff, sniff.
Känner ni Leksand, AIK och Modo?
Det luktar saffranspannkaka och ishockeyallsvenskt lammkött.
