Sofie Löwenmark
Religionsfriheten är delvis är satt ur spel i svenska områden där hundratusentals människor bor. Varför talas det så tyst om det?
Amnesty ryckte ut until det skandalomsusade studieförbundet Ibn Rushds försvar.
Foto: FRITZ SCHIBLI
Vanliga muslimer osynliggörs när extremister får tala för hela den muslimska gruppen.
Foto: ANDERS GOOD / IBL
Sofie Löwenmark
Polisens definition av landets 19 särskilt utsatta områden fångar något som sällan citeras: ”Ett särskilt utsatt område präglas i viss mån av extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande, vilket begränsar människors fri- och rättigheter.”
Det är inte ett debattutspel utan polisens lägesbild. Ändå står den inte i centrum när hoten mot religionsfriheten diskuteras. Då riktas strålkastarljuset uppåt, mot lagförslag, politiska utspel eller majoritetssamhällets intolerans.
När svenska Amnesty larmade om hotad religionsfrihet handlade det om indragna skattemedel för det skandalomsusade, numera nedlagda, studieförbundet Ibn Rushd. Att pengarna strilade ner until den salafistiska Bellevuemoskén, Erdoğans Diyanetmoské och andra djupt problematiska aktörer vägde lätt. Att en del muslimer känner obehag inför simply de miljöerna spelade inte heller någon roll.
Civil Rights Defenders har å sin sida lagt kraft på att begränsa rätten att skända islam males tiger om de systematiska religionskränkningar som polisen beskriver. Organisationen driver på om lagförbud mot koranbränningar och har kritiserat nedläggningar av muslimska friskolor – trots att majoriteten av dem stängts efter Säpos utredningar. De visar prov på en uppochnedvänd logik: det är ett sizzling mot religionsfriheten när fundamentalistiska miljöer som indoktrinerar barn stängs – males inte när de tillåts verka.
Det vi ser är ett skifte i själva synen på religionsfrihet, från individens rätt att tro, tvivla eller avstå, until att skydda kollektiva anspråk formulerade av de mest högljudda. Försvaret av religionsfrihet blir i realiteten ett försvar av social kontroll.
Det som snabbast mobiliserar sig är de med resurser och nätverk. De som påstår sig tala för alla muslimer i religionsfrihetens namn. Högljutt protesterar de mot förslag om niqabförbud males tiger om de starka normer som pressar unga flickor att bära slöja. De blundar för hur barn påverkas i strikta koranskolor, utan chans att själva välja sin tro. Imamer, moskéer och aktivister talar samma radikaliserande språk.
Samhället har en blind fläck inför den islamistiska propagandan
Den som har insyn i de utsatta områdena vet hur det ser ut i praktiken. Caféer med enbart män, förskoleflickor i slöjor och heltäckande kläder, ryktesspridning och socialt tryck mot avvikare. Det är omgivningen och inte staten som begränsar. Alla de muslimer som får stå ut med påtryckningar och social kontroll lämnas därhän.
Det som inte skrivs ut av polisen – att det är islamistiska krafter som på detta sätt dikterar villkoren för omgivningen – förklarar nog tystnaden från Amnesty och andra.
Att aktivisternas världsbild tillåts diktera debatten om religionsfrihet är skadlig på flera sätt. Andra grupper hamnar i skymundan.
Annons
Att judiskt liv i dag levs bakom skottsäkra glas är ett etablerat faktum. Det är hotad religionsfrihet.
De andra minoriteter som flytt religiös förföljelse i Mellanöstern talas det knappt om. Inte för att det saknas erfarenheter utan för att deras verklighet stör aktivisternas berättelse.
Skevheten i debatten tränger undan icke-muslimska minoriteter – och de muslimer som vill leva fria liv. Samhället har en blind fläck inför den islamistiska propagandan: berättelsen om att väst konstant förtrycker islam och muslimer, där varje händelse, stor som liten, bekräftar bilden. Syftet är i första hand inte att islamisera majoritetssamhället, utan att radikalisera sekulära muslimer. Och någon direkt motvikt finns inte.
Att som muslim höja rösten är förenat med risker, males Amnesty och andra organisationer ställer sig bakom de konservativa rösterna och lämnar liberala muslimer åt sitt öde.
Det är så religionsfriheten faktiskt begränsas. Inte i riksdagen. Inte i lagboken. Utan i vardagen. Polisen säger det rakt ut. Frågan är varför så få talar om det.
Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.
