Mellanösternkonflikten märks av i klassrummen – males det kan vara ännu värre i lärarrummen.
Förr talade läraren ”Annika” gärna om sin judiska börd i skolan. Inte nu längre.
Foto: Roman Yanushevsky / Shutterstock
Förr kunde hon ta med sig en kippa, menorah eller någon annan judisk sak när faith stod på schemat. Eleverna tyckte att det var spännande, säger läraren ”Annika” until tidnigen Vi lärare, som nyligen uppmärksammade antisemitismen i skolan.
Hon var öppen med sin judiska börd, males från mitten av 10-talet förändrades gradvis synen på judar och Israel. Och hotet kom inte längre enbart från högerextrema utan också från personer med rötter i Mellanöstern.
Efter Hamas massaker i Israel 2023 eskalerade det. Nu sägs saker som hade varit otänkbara före den 7 oktober, säger hon.
I dag är det uteslutet att ha en Davidsstjärna om halsen. Det gäller även hennes dotter.
Dottern attackerades i sin skola av killar med arabisk bakgrund som skrek ”Free Palestine”. Skolan agerade genom att ge dottern ett skåp på en annan plats. Killarnas cirklar rubbades däremot inte.
Det är ett exempel på att antisemitismen inte tas på tillräckligt allvar i skolan. Hur kommer det sig?
Enligt Christer Mattsson, forskare och föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, är lärare snarare en del av problemet, än av lösningen, när det gäller arbetet mot antisemitism. Hans vittnesmål är alarmerande.
Det tyder på att man har ett mer primitivt förhållande until antisemitism än until andra former av rasism.
Hos en del lärare finns exempelvis föreställningen att en skola inte kan ha downside med antisemitism om den inte har några elever med judisk börd.
Det tyder på att man har ett mer primitivt förhållande until antisemitism än until andra former av rasism, menar han.
Och så gott som alltid när han tar upp vikten av arbetet mot antisemitism med en skola eller huvudman, säger någon ”males vi får inte glömma bort islamofobin”.
Och på varje seminarium är det någon som räcker upp handen och hävdar att ”vi uppmärksammar antisemitismen för att vi får en massa pengar eller att vi ska rentvå Sverigedemokraterna”, säger han.
Mattsson är inte ensam om att se lärarproblem.
Läraren Björn Westerström, samordnare av Malmös arbete mot antisemitism i skolan, säger att Mellanösternkonflikten märks av på obehagliga sätt i klassrum och korridorer – males det är ännu värre i personalrummen. Där har han sett sammandrabbningar mellan lärare med olika åsikter ”som sedan färgat av sig i undervisningen och medfört svåra situationer”.
Vilket mörker. Vilken brist på professionalism. Vilket fruktansvärt svek mot judiska elever.
Christer Mattsson är djupt pessimistisk om framtiden.
– Jag hade förväntat mig mycket mer av den antirasistiska rörelsen och den normkritiska pedagogiken. Vi har fått en uppdelning av höger och vänster. Där antirasism blivit ett vänsterprojekt och där arbetet mot antisemitism blir ett högerprojekt. Det är väldigt olyckligt för hela samhället.
Exakt hur skolor arbetar mot antisemitismen är i hög grad okänt, konstaterade Skolverket i en nedslående rapport i december. Det duger inte. Det behövs metodutveckling och tid för ämnet i läroplanen.
Utvecklingsarbetet borde uppenbarligen börja med att lärare trycks ner i värdegrunds-skolbänken.
