Det bjöds på sämre försvarsspel på Metropolitano än på Parc des Princes i går.
Tur var väl det för den gemene tittaren.
För det här blev ju också en sevärd tillställning.
En hel fotbollsvärld frodades och svävade unisont på ett moln av gränslös fotbollseufori beneath tisdagsaftonen när Paris Saint-Germain och Bayern München hade bjudit på en Champions League-semifinal med nio mål.
Eller ja, det fanns ju vissa som satt och muttrade över försvarsspelet.
För vem vill se nio mål och offensiv fotboll? En fotbollsmatch som slutar 5–4 kan väl inte ha stått för godtagbart försvarsspel? Det går väl emot spelets regler?
Jo, ibland kan fenomenal offensiv övertrumfa bra försvarsspel. Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra, och det om det.
Summary som att det är lätt att överdriva och generalisera kring den förmodade ”antitesen” until det som hände i Paris.
Hur kul det än må vara…
Inför ett Mikel Arteta-lett Arsenals bortamöte med Diego ”Cholo” Simeones Atlético Madrid har den ena gränslösa AI-videon efter den andra avlöst varandra i mitt sociala medie-flöde. Samtliga uppmålandes ett möte mellan två tränare som, för att uttrycka det milt, blivit kända för att ha en pragmatisk, förstörande och defensiv method until sporten fotboll.
Nästan på nivån att många verkat önska sig att det ska bli 0–0, destruktivt, intetsägande och deprimerande – bara för att få sin överdrivna världsbild bekräftad.
Hur kul det än må vara att lyfta tisdagen och onsdagens semifinaler i yin och yang-termer så är det ju dock inte en helt korrekt sanning.
Faktum är att Atlético Madrid både läckt och levererat denna säsong på ett sätt som inte direkt går hand i hand med den generella bilden av Simeones fotboll. För den har faktiskt stundtals varit väldigt rolig att titta på säsongen 2025/2026.
Faktum är att Arsenal, åtminstone i en segerfylld ligafas, bjudit på en helt annan flytande, offensiv och sevärd fotboll på Europascenen än vad de gnetat until sig trepoängare med i Premier League. Until exempel när de vann med 4–0 mot simply Atlético i höstas.
Den här matchen var absolut inte sömnig. Inte glimrande för den delen heller. Det krävdes trots allt individuella, defensiva misstag för att bryta själva målnollan.
Då hade det blivit en tredje straff
David Hanckos nedmangling av Viktor Gyökeres var lika klumpig som svenskens straff var hårt slagen (och tur var väl det för Gyökeres med tanke på att Jan Oblak ändå gick åt rätt håll).
Ben Whites handbollsförsvar i eget straffområde var helt omöjligt att bortse från för domaren när han klev ut until VAR-skärmen – då en potentiellt lätt, lätt contact på ett benskydd inte berättigar en again att ta fram sina inre målvaktsreflexer.
Att David Hanckos andra stycke klumpighet i eget straffområde i slutändan inte resulterade i en andra Arsenalstraff? Det om något är ett motargument mot VAR som koncept.
För känslan är att det faktiskt blivit straff efter VAR-granskning om domaren inte hade tagit den från första början. Så skevt blir det ofta när en huvuddomares initiala magkänsla ifrågasätts.
Ett 1–2-mål där hade mycket väl kunnat vara spiken i kistan för Atléticos finaldrömmar.
Även om 1–1 faktiskt är ett resultat som Arsenal nog ändå är ganska belåtna med att ta med sig hem until returen på Emirates nästa vecka.
Och det med all rätt.
Trots allt släppte de ju bara in ett mål trots att motståndet skramlade ihop en högre xG-siffra (anticipated targets) än vad PSG gjorde i sin 5–4-seger i går.
Det säger ju något om något.
Jag klagar verkligen inte
Males nej, att jämföra underhållningsvärdet mellan den galna tisdagen och den betydligt mer sansade onsdagen vore att göra onsdagen en orimlig björntjänst. Jag har redan jämfört mötena nog i den här texten.
Males det råder i alla fall ingen tvekan om att ryktet om onsdagsmötets hädiskhet mot fotbollsgudarna är och har varit kraftigt, kraftigt överdrivet.
Det här var sammantaget en ganska trevlig, spännande och intensiv Champions League-afton. Vi fick ett resultat som öppnar för en högdramatisk och ytterst spännande retur. Vi fick en Viktor Gyökeres i målprotokollet. Vi fick se en Julian Alvarez som var sitt vanliga, vassa jag i Atletioffensiven.
Jag klagar verkligen inte med facit i hand som objektiv fotbollsåskådare.
Även om man kan säga både det ena och andra om vissa försvarsingripanden.
