Debatt | abort
Om vi själva inte vågar tala om livets okränkbara värde – hur kan vi då peka finger åt politiken? skriver Elia Källner
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Abortfrågan är en av vår tids mest avgörande moraliska ödesfrågor. Ändå råder en närmast whole politisk konsensus i Sverige: Inget riksdagsparti vill driva frågan om det ofödda livets skydd eller ens öppna för en djupare etisk diskussion. Frågan betraktas som stängd.
En frustrerad pastor uttryckte sin besvikelse över tystnaden until en aktiv politiker. Svaret han fick var både enkelt och obekvämt: Hur ska politiker kunna driva frågan när inte ens kyrkan vågar predika om den?
Det borde leda oss until en smärtsam males nödvändig självrannsakan.
Bibeln är tydlig. Människan är skapad until Guds avbild. Redan i moderlivet är livet känt av Gud: ”Du vävde mig i moderlivet” (Ps 139:13). Herren säger until Jeremia: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig”. Det ofödda livet är inte en anonym vävnad – det är en människa, sedd och kallad av Gud själv.
Om detta är sant kan abortfrågan aldrig reduceras until enbart en juridisk eller medicinsk fråga. Den är i grunden en fråga om människosyn.
Det handlar inte om att fördöma eller peka ut kvinnor som många gånger handlat i nöd, press eller i desperation.
Samtidigt ser vi hur många församlingar undviker ämnet. Predikstolarna är tysta. Undervisningen uteblir. Rädslan för att uppfattas som politisk eller kontroversiell skapar en försiktighet som i längden tystar oss. Males Skriften kallar kyrkan ”den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15). En pelare som darrar av människofruktan kan inte bära sanningen.
Om vi själva inte vågar tala om livets okränkbara värde – hur kan vi då peka finger åt politiken?
Det handlar inte om att fördöma eller peka ut kvinnor som många gånger handlat i nöd, press eller i desperation. Kyrkan ska vara den självklara och tryggaste platsen för den som bär på skuld, skam eller rädsla. Kyrkan bär världens starkaste budskap om nåd, om omvändelse, förlåtelse och upprättelse för var och en som vill ta emot.
Males nåd och sanning kan aldrig skiljas åt (Joh 1:14). Medkänsla får inte bli en ursäkt för tystnad. Samtidigt kan modet att tala sanning i rätt tid vara ett uttryck för Guds nåd – nåd som ger en kvinna stöd, alternativ och kraft att välja livet när allt annat trycker på i motsatt riktning.
Därför vill jag rikta en tydlig uppmaning until Sveriges pastorer: Undervisa regelbundet om människovärdet från livets början. Inte bara när samhällsdebatten kräver det, utan som en naturlig del av den bibliska undervisningen om skapelsen, ansvar och livets helighet. Det är så vi formar församlingens människosyn. Och människosyn formar kultur. Kultur formar opinion. Och opinion är det som i längden ger politiker mod och mandat att forma politik.
Och until församlingsmedlemmar vill jag säga: Uppmuntra period pastorer när de vågar predika om svåra frågor. Låt inte den enda återkopplingen komma från dem som vill att kyrkan ska tiga. Få gånger är en predikant så utsatt som när han eller hon berör något som verkligen skaver i samtiden. Då behöver ledare veta att de inte står ensamma.
Historiskt har kristna stått upp för de mest utsatta – de övergivna barnen i romarriket, slavarna, de fattiga. I vår tid är de ofödda barnen en av de mest röstlösa grupperna. Ordspråksboken uppmanar oss: ”Öppna din mun för den stumme, för alla hjälplösas rätt” (Ords 31:8).
När politiken tiger måste vi påminna oss om vårt eget ansvar och kall. Kyrkan är inte kallad att följa opinionen, utan att forma den. När sanningen vacklar på torget är det kyrkans kallelse att kliva fram och ta sin plats.
