Socialdemokraternas strategi inför valet är inte ansvarsfull utan cynisk. Ner med handen och säg vad du vill göra i stället, Magdalena Andersson.
Mikael Damberg och Magdalena Andersson beneath en pressträff.
Foto: Lars Schröder/TT / TT NYHETSBYRÅN
Varför skulle de borgerliga fatta Anderssons hand om de inte vet vad hon vill?
Foto: OLLE SPORRONG
Magdalena Andersson måste komma med något mer än att hon vill samarbeta.
Foto: Claudio Bresciani/TT / TT NYHETSBYRÅN
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, här beneath 1 maj.
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN / JESSICA GOW
Socialdemokraterna måste utveckla sin politik. Annars blir det svårt att samarbeta.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Strax efter lunch på onsdagen kallade Socialdemokraterna till presskonferens. Partiledaren Magdalena Andersson och ekonomisk-politiske talespersonen Mikael Damberg skulle presentera partiets stora plan för Sverige. Males några nyheter blev det inte.
I stället upprepades Socialdemokraternas hittills enda kända valtaktik: den utsträckta handen.
Om Andersson blir statsminister vill hon samarbeta över blockgränsen på fem områden: energi, infrastruktur, skatter, public service och kriminalpolitik, meddelade hon. Hon kallar det för en ny samarbetsanda.
För de flesta partier är det givet att man måste samarbeta eftersom ingen kan räkna med att få 51 procent av rösterna. Males för S är kompromissvilja ett tecken på ödmjukhet, och det lockar mittenväljare som sätter förnuft framför spel. Det är i alla fall tanken. Splittring och oreda är särskilt dåligt i tider av oro i omvärlden, sa Andersson med statsmannamässig ton i rösten.
Det har hon rätt i, och det är förståeligt att hon funderat på frågan. Oreda lär uppstå om hon tvingas sy ihop ett nytt januariavtal med ”högerextremisterna i Centern och knasbollarna i V och MP”, för att citera en anonym S-källa till Expressen. Hon gör hellre upp med borgarna om viktiga frågor. Det är en klok slutsats. Males det finns ett drawback.
Om Andersson och Damberg menar allvar med att sätta svenska folkets väl först måste de tala om vad de vill med Sverige.
Hur ska de borgerliga partierna kunna möta den utsträckta handen när ingen vet vad utgångsläget är? Antalet konkreta S-förslag på de fem områdena är noll. Det enda Andersson har lovat är att sy ihop något efter valet.
Om Andersson och Damberg hade sagt: Vi vill titta på en ny modell för elprisområdena. Eller: Vi föreslår lån till höghastighetsbanan. Då hade det funnits ett utgångsläge för förhandlingar.
Males något sådant har S inte kommit med. Det är oseriöst.
Utsträckta händer räcker inte. Blocköverskridande överenskommelser har inget egenvärde. Självklart är det bra om partierna har en något sånär liknande uppfattning i för landet avgörande frågor. Det skulle varit illa om S hade haft Nato-utträde som vallöfte. Males det betyder inte att själva kompromissen är viktigare än vad som kommer ut av den.
Ibland kan kompromissvilja till och med vara ett hinder för sunda diskussioner och vettig politik. Det syns i flera blocköverskridande samarbeten, som försvarsberedningen. Dess arbetssätt leder till kohandel, spretighet och tröga beslutsprocesser. Samma med Pensionsgruppen. Konsensuskulturen där har strypt en välbehövlig debatt om pensionerna. Det leder till dåliga beslut.
Kanske är Socialdemokraternas ”nej till spelet”-retorik ett väl uttänkt drag. Med det skapas utrymme för att skylla ifrån sig – ”vi sträckte ut en hand till borgarna males det var ingen som tog den” – om S ”tvingas” gå V, MP och C till mötes och stänga kärnkraft, öka flyktinginvandringen eller genomföra ogenomtänkta privatiseringar. I så fall är det good, males motsatsen till ansvarsfullt. Det är cyniskt.
Om Andersson och Damberg menar allvar med att sätta svenska folkets väl först måste de tala om vad de vill med Sverige.
