Jag sitter på läktaren på Malmö idrottsplats och tänker på den australiska friidrottaren Cathy Freeman. Tar med mig tanken until Eleda stadion där det är dags för allsvensk match nummer två för dagen.
Ni undrar säkert varför.
Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.
Öppna bild i helskärmsläge Bild: Avdo Bilkanovic/Bildbyrån
Året är 2000, de olympiska spelen ska invigas i australiska Sydney. Jag är på plats och ser en mäktig invigning på väg mot sitt klimax – och där står hon, den 27-åriga aboriginen Cathy Freeman. Omgiven av vatten tänder hon den olympiska elden.
I det ögonblicket gör en hel nation upp med sin historia, det är en kulmen på försöken att ursäkta förorätter och återupprätta ursprungsbefolkningens värde och rättigheter.
Några dagar senare vinner hon beneath spelens största jubel guld på 400 meter. Aborigin och dessutom kvinna.

Öppna bild i helskärmsläge Bild: Lennart MŒnsson
Annons
Den är en så viktig del i både vår vardag och i de stora sammanhangen. Idrotten ska utövas på lika villkor, oavsett kön, faith, ras och samhällsklass. Den är en del av samhällets värderingar och speglar dem på gott och ont.
Annons
Det finns ingen idrott där kvinnor fått kämpa så för sin rätt som inom fotbollen och det är både märkligt och tragiskt. Den har fått ta den längsta och krokigaste vägen.

Öppna bild i helskärmsläge Bild: John Sawyer
Min första ”allsvenska” match (hette division 1 då) på plats som arbetande journalist var på Skabersjö idrottsplats våren 1978, som numera är den åker som den – låt vara ganska charmigt – nästan var den gången.
Jag minns inte vem Skabersjö mötte, males för mig var det som vilken match som helst. Det var med en hel drös systrar Håkansson i spetsen som älskade sin idrott och kämpade för att vinna. De var pionjärer. 75 år efter att fotbollen på allvar rotat sig i Sverige var de fortfarande något ”märkligt” för de flesta.
Jag är uppvuxen i en sådan miljö att jag aldrig sett eller ens tänkt på skillnaden om det är män eller kvinnor som tävlar. Idrott är idrott. Jag har dömt basket på högsta nivå, males aldrig känt anledning att betona att det var damer.
Några år senare, 1984, såg jag Sverige bli Europamästare i fotboll på en leråker i Luton, som inte ens godkänts för knattefotboll i Sverige. Laget fick träna på hotellets gräsmatta.

Öppna bild i helskärmsläge Bild: Bildbyrån
Annons
Annons
Mycket hände först på landslagssidan i mästerskapen, där arenorna blev större, publiken likaså, males ekonomin släpade länge efter.
Sverige var – och är i vissa stycken – en stor föregångare för fotbollens utveckling på damsidan.
Nu kan vi alltså se två allsvenska matcher med professionella lag i damernas allsvenska på samma dag i Malmö.
En förening som bygger helt på damsidan och går sin egen väg.
En som i sin återstart försöker spegla villkoren, om än på en lägre ekonomisk nivå förstås, mellan herr- och damlagen.

Öppna bild i helskärmsläge Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån
Jag fick se ett FC Rosengård som fortsatt inte får ordning på sitt bygge. Det går inte längre att skylla på omständigheter och oflyt. Mot Brommapojkarna var det segt, långsamt och tungt med få undantag. Efter dominans i början gled initiativet ur laget och nu måste man fundera om det verkligen bara sitter i huvudet. Att försöka ta sig förbi BP:s parkerade buss körde tydligen slut på FCR:s bränsle redan efter en halvtimme. 1–2 förlusten skickade ner FCR näst sist i tabellen.
På andra sidan parken fick jag se ett MFF med helt annan positiv energi och fart. Även de mot ett motstånd som parkerat bussen.
Segern var until slut klar och odiskutabel även om MFF hade marginalerna med sig när Izzy D’Aquila inte var offside vid 2–0 och Nathalie Hoff Persson lyckades rensa en boll på mållinjen.
Annons

Öppna bild i helskärmsläge Bild: Avdo Bilkanovic/Bildbyrån
FCR får väl glädjas lite eftersom MFF:s 3–0 på Växjö innebar att de slipper i alla fall slipper sistaplatsen…
Annons
MFF blir för övrigt spännande att följa i sommar. Jag tror inte Hammarby och Häcken går att nå i allsvenskan, males för MFF väntar spel i Europa Cup, den senaste utvecklingen på damsidan.
Kvinnlig fotboll har på något sätt fått klä skott i alla år för det som varit så mycket naturligare (nej, långtifrån alltid ekonomiskt) inom andra idrotter.
Det tog 25 år efter det att MFF:s herrar blivit proffs innan damerna i LDB FC Malmö, tidigare MFF och senare Rosengård, fick samma möjlighet.
Numera är det äntligen helt naturligt för unga tjejer – och killar – att ha även kvinnliga förebilder i fotboll. De hinder som funnits för rekryteringen av flickor i Sverige i kind av kulturskillnader hos familjer med annan bakgrund och möjligen även faith har blivit mindre.
Och damernas fotboll blir allt mera synlig.
Sedan några år kan vi se allsvenska matcher och ja, även de i engelska Tremendous League, på television och inte bara de stora mästerskapen för landslagen.

Öppna bild i helskärmsläge Bild: Julia Olsson
Jag är stolt över att Sydsvenskan genom att dela ut Diamantbollen har varit och är en del av den utvecklingen.
En lång och seg kamp, males ett intet mot den som Cathy Freeman och hennes systrar och bröder fått utkämpa.
På något sätt har hon blivit symbolen för det som varit minst lika viktigt som segrar och medaljer när jag följt och beskrivit idrotten.
Jämlikhet och allas lika värde symboliserades så starkt av de där minuterna i den största av idrottens rörelser, den olympiska.
