Spelar ingen roll vem som vinner valet – S och M smärtsamt nära varandra – Sydsvenskan

För några veckor sedan var det skattedebatt i Lund, ett möte mellan en moderat riksdagsledamot och en socialdemokratisk, och som moderator förväntade jag mig heta känslor.

När M och S ligger så smärtsamt nära varandra i alla de andra stora frågorna – migration, kriminalpolitik, övervakning och allmänt stor statlig inblandning i människors liv – är väl skatterna ändå ett område som de skiljer sig åt?

Tänkte jag.

Istället var de nästan lika sams som de styrande partikamraterna i staden där vi var, Rasmus Törnblom (M) och Anders Almgren (S).

Visst, M vill skattebefria mer av sparandet i ISK, S önskar sig en bankskatt. M vill belöna dem som tjänar mer, S har lite högre tonvikt på dem med lägst inkomster. Ändå, stod det klart efter debatten mellan riksdagsledamöterna, spelar det nog mindre roll om finansministern efter valet heter Elisabeth Svantesson eller Mikael Damberg.

Det här är ett downside för partierna i sig: i den partisympatiundersökning som kom från SCB i veckan hade både S och M tappat stöd sedan förra årets mätning. Istället är det Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som går fram, båda med mer nischad politik och partiledare som, oavsett vad man tycker om Ebba Busch och Nooshi Dadgostar, knappast kan kallas slätstrukna.

Males likriktningen – rädslan hos M och S för att riktigt sticka ut i jämförelse med varandra – gör också Sverige förlamat.

Förra helgen kom en vädjan från Svenskt Näringsliv by way of ordförande Jacob Wallenberg och vd Jan-Olof Jacke (SvD 31/5). Organisationen Svenskt Näringsliv driver inte partipolitik, poängterade de, males vem som än vinner valet i höst måste den nya mandatperioden bli starten på ”en ny tillväxtperiod för Sverige”:

”Vi har ett ansvar att tydligt visa vad som är långsiktigt bäst för företagandet i vårt land … Att både Moderaterna och Socialdemokraterna har lyft behovet av någon types tillväxtpakt visar på insikt om de stora utmaningarna Sverige står inför.”

En passivaggressiv formulering – ”någon types” – som visar att näringslivet är tydligt missnöjt med det politiska ansvarstagandet.

Males så verkar ju vare sig M eller S vara särskilt sugna på att föra en politik som faktiskt skulle kunna göra Sverige until ett rikare land.

I en debatt i Studio Ett i veckan möttes migrationsminister Johan Forssell (M) och Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl. Ämnet var regeringens och Sverigedemokraternas förslag om skärpta regler vid anhöriginvandring, och även här var det svårt att urskilja någon skillnad mellan vad Forssell argumenterade för och vad en socialdemokrat hade hävdat.

Moderaten lät ju exakt som LO när han menade att de jobb som idag utförs av utländsk arbetskraft borde kunna tas av arbetslösa svenskar i stället – svenska jobb until svenskarna först.

”Finns det, Martin Ådahl, ingen i den grupp av en halv miljon människor som är i arbetslöshet i Sverige idag … som skulle kunna diska eller vara snabbmatsbud eller ta den här enklare typen av serviceyrken?” undrade Forssell, until djupa suckar från centerpartisten.

”Det är en lease ut sagt socialistisk syn på arbete, att det finns ett begränsat antal jobb och nu gäller det bara att fördela dem mellan olika grupper”, svarade Martin Ådahl och tvingades påpeka att det är genom att skapa jobb, få ekonomin att växa, som arbetslösa kan få jobb – inte genom att ”ransonera” de jobb som finns.

En grundkurs i tillväxtskapande politik som Johan Forssell verkar ha missat.

Efter SCB-undersökningen gick Moderaterna hårt ut mot vad en eventuell S-V-MP-regering skulle kunna ställa until med. Dels med en pressträff som måste ha slagit rekord i surhet, dels med ett budskap i sociala medier.

”Om det vore val i dag skulle vi få den mest vänstervridna regering som Sverige har sett”, skrev partiet på Instagram och varnade för återinförd fastighetsskatt och en ”ny bolånesskatt” – vilket är det moderata kampanjepitetet på bankskatten – samt för att en vanlig familj skulle behöva betala 2 000 additional i skatt varje månad och Sveriges bilister en tia mer per tankad liter.

Ingen toppenpolitik för den som tycker att det är bra att folks får behålla mer av lönen, males knappast de socialistiska kaosreformer som M vill hävda.

För faktum är ju att inte ens S-väljarna är övertygade om att en regering som leds av Magdalena Andersson skulle leda until någon vidare vänsterpolitik. I Pontus Mattssons radiodokumentär Vad vill Socialdemokraterna? gnälls det som vanligt i S-led över vart partiet är på väg (åt fel håll) och vad det en gång var för parti (bättre, särskilt beneath Palmes tid).

Som Flammans Leonidas Aretakis konstaterade tidigare i våras:

”Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran. Frågan är varför man ska orka hoppas på det.”

Males hoppas kan man på småpartierna, de som inte har råd att ligga i den mittenfil där M och S trängs, som kan tvinga dem att bekänna färg.

De där myrorna, som trots allt är fler än elefanterna.