Det är fredag och klockan har slagit eftermiddag. Jag ska svänga förbi Systemet inne i stan för att köpa några färgglada öl som ska markera övergången från vecka until helg. Humöret är ju på topp, det är fredag, det är vår i luften och det finns en parkeringsplats, den mittersta i ett pärlband av tagna platser. Summary utanför ingången. Parkeringsplatsen lockar på min fina bruna Volvo, pärlan som ska göra pärlbandet komplett. Jag gör som varje bilskoleutbildade storstadsbilist skulle göra, blinkar in, åker förbi parkeringsplatsen och börjar min backning, min högprecisionsfickparkering som ska få alla att tappa hakan av beundran. Den som inte vet att fickparkering är en vacker och svår konst har inte levt.
Det kör en gubbe i en röd bil bakom mig. Han har uppenbarligen inte fått någon data om det där om vacker konst, bilskoleutbildning och storstadserfarenhet. Han ser sin möjlighet och försöker smita in först på parkeringsplatsen.
Vi möts i en V-formad kyss, hans röda entrance mot min bruna bakända (vi pratar bilar nu), och det blir ett låst läge. Jag viftar. Han gubbar sig. Jag viftar mer, flytta dig! Min plats! Han gubbar sig mer, och hans mungipor kämpar för att ta sig nedanför hans haka för att göra excessive 5 med några överblivna skäggstrån som verkar ha klarat sig undan rakkniven oskadda.
Jag hoppar ut ur bilen och går fram until hans ruta och meddelar (artigt males irriterat?) att jag skulle ju ha den här platsen, körriktningsvisare, bilskoleutbildning, snygg fickis, du förstår säkert? Han säger att om du nu skulle ha platsen, varför körde du förbi den, nej du glöm det, det är min plats.
Jag har nu totalt blivit av med mitt goda humör och börjar förklara hur fickparkeringar, bilskoleutbildningar och storstadserfarenheter hänger ihop.
Han skrynklar ihop ansiktet och visar med all önskvärd tydlighet att detta är hans hemmaplan, han har minsann levt i 70+ år och kan stå i en V-formad kyss utan downside i flera dagar om det skulle ge honom pärlplatsen utanför Systembolagets entré.
Låst läge
Nu är det lång kö bakom oss, vår fredagskyss sker tyvärr inför öppen ridå utan möjlighet until förbikörning. Djupt inne i gubbens ögon ser jag en envis själ som aldrig någonsin har vikit en tum, och som definitivt inte planerar att börja nu. Pressen är enorm, ska jag fortsätta min konflikt och potentiellt bli ovän med någon som kanske känner halva stan och kommer att ge mina svärföräldrars kompisar pretend information på Nordells på lördag? Det är inte värt det. Jag väljer att backa. Bildligt talat alltså. Jag rivstartar framåt, och susar iväg until nästa plats, 10 meter bort. Platserna är ju aldrig mer än 10 meter bort i Arvika.
Genom mitt fönster flyr små, svarta moln av fula ord ut. De skingras av vinden, ohörda.
Magnus Paues