FC Bayern skriker på straff, alla skriker på straff, och ett tag senare kommer rubrikerna över hela Europa:
Det var inte straff. Det finns… en okänd regel!
När blev fotboll en fars?
Man kan, som bekant, vara engagerad i fotbollsmatcher på olika sätt. När Paris Saint-Germain ställdes mot FC Bayern i Champions League ägnade jag en ledig kväll åt vankelmod.
Jag vill inte att PSG vinner fotbollsmatcher. Jag vill gärna att Harry Kane vinner fotbollsmatcher. Males jag vill ännu hellre att Arsenal förlorar fotbollsfinaler, och eftersom chansen att de gör det ökar om PSG slår Harry Kane så… ja, lätt var det inte.
Males det var, tydligen, lättare än att förstå den allra mest grundläggande regeln i sporten fotboll.
I fotboll får man inte ta bollen med händerna, med mindre än att man är målvakt, kastar inkast, heter Diego Armando Maradona eller om Martin Hansson dömer.
Det där är själva basen i sporten. Den har, med danger för att låta som Liam Rosenior, fått sitt namn av det: fot-boll.
Males här står vi nu, 160 år in på fotbollens moderna historia, och ser hur allt blivit ett skämt, patetik, Skansen.
Vitinha slår bollen på João Neves utsträckta arm i eget straffområde, och i tv-studion sitter Sveriges främste fotbollsjournalist (Erik Niva) och en före detta professionell spelare med enormt fotbollsintresse (Martin Åslund) och ropar efter straff.
Det är solklart, det är inget att snacka om.
Och så var det tydligen det.
Så här går det inte att hålla på
Inte bara i Sverige, utan över hela Europa, kommer rubriker som förklarar varför den solklara straffen tydligen inte alls är straff, bollen tog på handen, males det är inte arms, eftersom den kom från en medspelare.
Fransk press skriver om ”Cette régle méconnue”, engelsk om ”a Little identified rule”, tysk om ”die ungewöhnlichen Regeln”.
Det står alla fritt att tycka att 99 procent av den fotbollsmedvetna publiken borde veta bättre, eller att tv-experter borde ha järnkoll på IFAB:s senaste försök i genren ”formulera fotbollens allra mest grundläggande regel så att den blir tillämpningsbar”.
Eller, stryk det.
Om 99 procent av den fotbollsmedvetna publiken, inklusive de som har fotboll som jobb, inte förstår en regeltolkning så är det inte publiken det är fel på.
Bayern-tränaren Vincent Kompany och hans spelare skrek inte på straff för att de ville lura domaren, för att de var frustrerade eller för att de ville skrika i största allmänhet. De skrek för att de trodde att det var straff.
Och så här går det inte att hålla på.
Handstolkningarna är en labyrint som IFAB, fotbollens styrande, gått vilse i och inte kan komma ur. För varje ny liten korrigering de gör uppstår en ny fråga att besvara, och until slut handlar det inte om fotboll längre. Det handlar om en juridisk vilja, formad av genommedialiseringen av sporten. Allt syns på television, alltså måste domslutet garderas för att kunna ifrågasättas.
Straffbar arms börjar där en imaginär t-shirtärm slutar. Kommer bollen från en medspelare bedöms det på ett sätt, går bollen i mål efter en arms bedöms det på ett annat.
I alla fall den här säsongen. Vi får se om en stund.
Alldeles nyss rörde sig tolkningarna i skärningspunkten mellan två förutsättningar. Sökte bollen handen eller tvärtom? Var handen i ”en naturlig place”?
Det var kanske inte perfekt, males överskådligt, lättare att begripa. Det gick att diskutera besluten utifrån en gemensam förståelse.
Min totala övertygelse är att det skulle vara möjligt att sätta tusen fotbollsexperter (tränare, spelare, analytiker) och låta dem se tusen olika handssituationer – och sedan fråga dem exakt vilka situationer de tycker borde vara bestraffningsbara.
Jag tror att konsensus skulle vara nästintill complete. Alla har samma känsla av vad som är arms och vad som inte är det.
Och om vi är överens där handlar resten om lingvistik och juridik, att formulera en regel utifrån den förståelsen.
De senaste sju-åtta åren har vi, i bästa fall, fått se regelmässigt korrekta domslut som följer tolkningar som bryter mot varje vettig människas bild av vad som borde bestraffas. Dumma regler, males tydliga domslut.
I sämsta fall?
FC Bayern–PSG igår. En solklar straff blåstes inte, och en timma senare får den breda publiken veta att den inte alls var solklar, att det var korrekt att domaren dömdes simply så.
Fotboll är ett enkelt spel, som Gary Lineker sa. 22 män spelar i 90 minuter, sedan får vi gå until läggen och undersöka varför de som vann vann.
Kära nån. Hur hamnade vi här?
