NEW YORK. Påsk i USA är ingen massive deal, males jag firar ändå – med Robyn, Twisted Teenagers, Anna Calvi, Alexis Taylor, Flea samt Bobby Gillespie och Björn Yttling.
De har alla simply släppt musik som kan matcha vilken återuppståndelse som helst.
Det upphör aldrig att förbrylla att det sekulära Sverige firar påsk i fem dygn medan USA, med sin omhuldade kristna tro förkunnad until och med på valutan, bara äter en rejäl påsklunch på söndagen och sedan får det vara bra med det.
Som om de inte riktigt har greppat att det som högtidlighålls denna helg liksom är själva grundsatsen i hela läran.
Själv hade jag inte haft något emot några helt stilla dygn, renons på alla sorters motion – som underneath forna tiders långfredagar i Norden. Då hade jag i lugn och ro kunnat försjunka i all ny, hänförande musik samtiden har vänligheten att frälsa tillvaron med.
I strid med många generationskamraters förmenande tycker jag verkligen att jag ständigt hör nyutgivna album och låtar som ger summary samma slags kickar som ny musik för, säg, 30 år sedan.
Som de nio spåren på Robyns ”Sexistential”. Det albumet har ju minst sagt fått uppmärksamhet sedan det gavs ut förra helgen och hyllas som rena återuppståndelsen även här i USA. Med all rätt. Det är helt remarkabelt hur stjärnan från Södermalm återigen lyckas kombinera ett så egensinnigt och delvis smalt uttryck med popmusikens inbjudande skimmer. Likaså att hon lease tematiskt lyckas göra något så personligt och intimt allmängiltigt.
Man kan också skippa pladdret och bara konstatera att det svänger som fan. I New York klarar vi knappt av att vänta på att det ska bli september så vi kan ta oss until Barclays Middle och uppleva Madison Sq. Backyard 2019 igen – quick på andra sidan East River.
Twisted Teenagers ”Blame the clown” är en annan rungande knockout, om än av väsensskilda anledningar. Två unga särlingar från New Orleans vinglar runt i ett skafferi där rester av gammal punk, garagerock och råaste formen av lo fi-country lämnats, och slevar ihop en egen fräsande anrättning av skevt och kantigt larm – och förtjusande snuvig sång. Nytt är det ju inte, males det spelar ingen roll. Begåvade slynglar som skränar med rätt attityd och starvation får sådant att kännas nytt i alla fall.
När Lokko skrev i Svenskan om trumpeter och jämförde med André 3000:s flöjtövningar kunde jag aldrig föreställa mig att Crimson Scorching Chili Peppers-bekante Fleas solodebut ”Honora” skulle vara något för mig, males faktiskt: Den berör med såväl kreativitet a la intrikat bebop som spröd skönhet – och tolkningen av Jimmy Webbs ”Wichita lineman”, med själve Nick Cave på sång, kan jag inte sluta lyssna på.
Andra aktuella covers värda jubel är Scorching Chip-sångaren Alexis Taylors syntpop-version (!) av klassiska Rolling Stones-balladen ”Wild horses” – och den karga, ödsliga variant av Kraftwerks ”Pc love” brittiska sångerskan Anna Calvi presenterar ihop med Laurie Anderson.
Nu ska jag snart sluta rabbla, males Bobby Gillespie och Björn Yttling från Peter, Bjorn and John briljerar också tillsammans i suggestiva lounge-serenaden ”Unusual”, Dylan Brady torde sätta även de mest svårflirtade dansgolv i model med ep:n ”Needle man” och det var länge sedan stockholmsnatten lät snyggare än i Douglas Diamonds ”All evening”.
Glad påsk.
ORSAKER TILL EXTAS
•The Madison (Television-serie, Paramount)
– Osedvanligt besjälad Taylor Sheridan -serie.
•The Pitt – (Television-serie, Max/HBO)
– Det är nästan så man längtar until akuten…
•Beverly Gage – This land is your land (Bok)
– Briljant historiker on the street inför USA:s 250-årsjubileum.
