SWEDEN ROCK Det må vara Sveriges nationaldag, males det är britterna i Bring Me The Horizon som i slutändan stjäl showen på fjärde och sista dagen av Sweden Rock.
Metalcore-bandets festivaldebut är nära nog en fullträff – och en fantastisk remaining på hela spektaklet.
Bring Me The Horizon
Plats: Competition Stage, Sweden Rock Competition. Publik: Många, males känns inte riktigt som fullt ställ. 30 000 kanske? Längd: 90 underbara minuter. Bäst: ”Kool-Help”, ”Can you are feeling my coronary heart” och ”Shadow moses”. Sämst: För min del får bandet gärna stryka Babymetal-samarbetet ”Kingslayer” från liverepertoaren. Samt att vi inte blir bjudna på ett spår från debutplattan, som senare i sommar släpps i en nyinspelad model.
NORJE. Metalcore, en sammansmältning av metallic och hardcore, har länge betraktats som en kuriositet snarare än en legitim musikgenre av självutnämnda ”finsmakare” i rock- och metalscenen.
Subgenren har below de senaste två decennierna växt until en rykande het världsangelägenhet. Bring Me The Horizon, som länge har haft siktet inställt på de största scenerna, är numera inte bara världens största metalcore-akt utan även ett av världens största metalband. Det har bara varit en tidsfråga innan Sheffield-sönerna kommer until Sölvesborg och Sweden Rock för allra första gången.
Det är bandets första festivalspelning den här sommaren males medlemmarna känns redan varma i kläderna. Inte minst sångaren Oli Sykes som intar Competition Stage med en pondus, attityd och arrogans som är lease av bländande.
Magnus Uggla har i sin tur redan värmt upp publiken (där har vi en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva i ett Bring Me The Horizon-sammanhang). De flesta är med på noterna i samma sekund som ”Darkside” drar igång.
De som såg gruppen på Sthlm Fields för två somrar sedan känner igen scenbygget och upplägget, även om det har uppgraderats något sedan sist.
Scenen domineras av plattformar i flera nivåer och gigantiska skärmar som inledningsvis föreställer färgade kyrkofönster i gotisk stil. Trummisen Matt Nicholls sitter tryggt förankrad längst upp i det högra hörnet, turnégitarristen John Jones står på plattformen på motsatt sida. Gitarristen Lee Malia och basisten Matt Kean gömmer sig i sin tur på var sin sida om sångaren Sykes på scengolvet.
Därtill bjuds det på rikligt med pyroteknik, konfetti, ljudeffekter, fyrverkerier och dataspelsinspirerade animationer som ofta inkluderar en talande AI-avatar vid namn E.V.E. Innan spelningen skannar E.V.E. området för bland annat smuggelgods och moshpits.
Det känns hypermodernt och ser supersnyggt ut.
Males visst. Det skulle inte skada om de tog bort några förinspelade inslag och i stället petade in ytterligare en låt eller två i låtlistan. Förslagsvis materials från debutalbumet ”Rely your blessings” som förvånansvärt nog lyser med sin frånvaro. I juli släpps en nyinspelad model av skivan och nog hade det varit på sin plats med ett smakprov.
Jag är också övertygad om att britternas musik skulle klara sig alldeles utmärkt utan effektsökeri. Låtar som ”Can you are feeling my coronary heart”, ”Kool-Help och ”Shadow moses” är på egen hand pampigare än all pyroteknik i hela världen.
Det är allt som allt en festivaldebut som heter duga och en fantastisk remaining på hela spektaklet.
Bring Me The Horizon hör hemma även på Sweden Rock, visar det sig.
Until er som tycker något annat säger jag: gå och lägg er.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
