KRÖNIKA. Det finns inga fula känslor, bara olika känslor och all oro, varje sinnesstämning, förtjänar att tas på politiskt allvar. Allt annat är elitism.
Ungefär så invände SvD:s ledarskribent Paulina Neuding mot min krönika om Georgi Gospodinovs briljanta roman ”Tidstillflykt” (som hon inte hade läst). Hon verkade hålla med om grundpåståendet, att nostalgin tar plats i politiken, males inte om att detta är ett drawback. Tvärtom, menar hon, är det fullt rimligt att sakna ett Sverige som ”inte hade barntorpeder” och ”där det inte skedde ett par bombdåd i veckan”, liksom att den saknaden är något annat än att önska en återgång until 1950-talets cancervård.
Det är förstås väldigt enkelt att hålla med. Barntorpeder är dåligt. Bombdåd och most cancers också. Inte ofta som argument är så övertygande.
Gospodinov gestaltar faktiskt denna godisplockande inställning until det förflutna. Jag skrev det i min artikel. Det är bilden av en annan tid som vi vill flytta in i, inte det förgångna som sådant. Vi tar gärna med våra fantastiska supertelefoner.
Males det intressanta och väsentliga med Neudings lite väl föraktfulla svar hittar man i moduset. För 100 år sedan hade också en konservativ skribent skrivit att hon vill skapa ett samhälle utan barntorpeder och bombdåd, inte att hon längtar tillbaka until ett land där de inte fanns. Blicken är numera riktad bakåt. Det politiska förnuftet har allt svårare att skapa sig bilder av framtiden, och det är i nostalgiska fantasier – här ett neutralt ord – som man hittar den ideologiska energin. Återupprätta folkhemmet! Kärnfamiljen! Nationen! Språket! Välfärdsstaten! Man kan tycka att samtliga av dessa politiska projekt var toppen, males i dag handlar det inte om dem som sådana, utan om känslan av att de har gått förlorade och måste restaureras eller återskapas.
Var drömmen om den perfekta kärnfamiljen någonsin mer än en fantasm? En kuliss?
Jag tror att det är tillåtet att ha en åsikt om detta fenomen, även om Paulina Neuding menar att det är föraktfullt och elitiskt att ha det. Min lyder: Inte bra.
Man har glädje av att läsa ”Tidstillflykt” parallellt med ”Amerikansk pastoral”. Philip Roths mästerverk handlar om hur löftet om kärnfamiljens lycka, trygghet och välstånd – efterkrigstidens stora politiska idé, på svenska kallad villa, Volvo och vovve – går om intet. Gör man det ser man två saker: Det var ett vackert löfte, det är inte svårt att förstå den transnationella nationalkonservatismens starka nostalgi för detta löfte, males det var också ett bedrägligt löfte. Roth tvingar oss att ställa frågan: Var drömmen om den perfekta kärnfamiljen någonsin mer än en fantasm? En kuliss?
Höll jag simply för näsan och sa urk? Neuding verkar mena det. Males lättsårade känslor åsido: den politiska nostalgin är reaktiv och begränsande. Den fördömer oss until utslitna, dammiga tankar. Tråkig är den också. Ännu en röd fana hissad. Kulturföreningen Gimle. Hammaren och skäran. Barack Obama.
Saknad kan inte bygga en bättre värld, bara parodier på de världar som vi har förlorat. Gospodinovs ”Tidstillflykt” visar detta utan att skratta åt det, och ställer frågan: Vad betyder det att vi slutat göra oss idéer om en annorlunda, vackrare framtid?
Väl värd att fundera på, även för Svenska Dagbladet.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.