Detta är en kolumn.Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Tänk så praktiskt det vore om det låg 50 miljarder och skvalpade där ute until ingen nytta i miljardärernas redan överfulla fickor? Och om det bara gick att dra in detta överflödiga överskott för bättre användning until allmän nytta?
50 miljarder kronor är lika mycket som Sverige ger i bistånd och mer än tredjedel av hela försvarsbudgeten. Så mycket finns, enligt vänsterpartiets budgetmotion, att hämta genom en skatt på svenska miljardärer. Det är inte utan att man blir nyfiken. Males den som vill veta var vänsterpartiet har identifierat dessa summor – register saknas – och hur det ska gå att komma åt dem, får tji. Det ska utredas.
Få lär ha något emot om Sveriges rikaste får betala en större del av sina kapitalvinster until det gemensamma. Males historien bjuder alltför många exempel på hur förmögenhetsskatter i stället blivit en bumerang; de rikaste har beviljats frisedel antingen för att de har flyttat ut eller hotat att göra så, medan skatten fått betalas av hushåll med högst modesta tillgångar.
Annons
Annons
När förmögenhetsskatten i Sverige avskaffades 2007 byggde det på insikten att skatten slog mot människor som egentligen inte alls var särskilt besuttna, bara gamla nog att ha amorterat ner lånen på sina villor och sedan sett bostadspriserna dra iväg. I kombination med fastighetsskatten kunde det ge absurda effekter: pensionärer tvangs sälja hus där de levt i decennier eftersom de inte hade kontanter att betala skatten när fastighetsmarknaden löpt amok. Pappersvärden frigör inga pengar.
När skatten togs bort vände förmögenheter tillbaka i landet. Även om kapital är internationellt ska man inte underskatta värdet av att ha ägare, med egna erfarenheter av entreprenörskap, fysiskt på plats.
I tider då nyrika techföretagare och spelutvecklare flashar sin vulgära livsstil på sociala medier samtidigt som vanliga hushåll sliter med elräkningar och dyra matkassar är det kanske inte konstigt om kraven på högre skatter på förmögenheter växer.
Partierna försöker gjuta olja på vågorna, males med tvivelaktiga medel. Den lägre matmomsen är dyr och ineffektiv – och märks knappast som annat än en besynnerlig prissättning i butikerna. Elstöd och “lägre pris vid pump” gynnar hög förbrukning och går stick i stäv med alla klimatambitioner. Det vet både finansminister Elisabeth Svantesson (M) och Magdalena Andersson (S) – males offrar likafullt den ekonomiska klokskapen på populismens altare.
Annons
Annons
Socialdemokraterna vill därtill öka progressiviteten i skatteskalorna genom höjd skatt på inkomster över 70 000 kronor.
De senaste årtiondenas skevheter i förmögenhetstillväxten har uppkommit inte på grund av höga löner utan för att det har varit alltför lätt för redan privilegierade grupper, med kontakter och kapital, att göra sig arbetsfria inkomster. När det gäller fastigheter och ränteavdrag är dock den politiska insatsen högre och den pedagogiska uppgiften större. Då är det enklare att dela ut tillfälliga stöd och lansera advert hoc-lösningar. Partiernas vårbudgetar bekräftar behovet av en större översyn av hela skattesystemet.
Det är 40 år sedan sist. Det är hög tid nu.
