I dagarna avslutas årets licensjakt på lodjur.
Nyligen föll en spansk dom: 1,1 miljoner kronor för ett olagligt skjutet lodjur.
I Sverige krävde staten noll kronor i landets hittills största rovdjurshärva, skriver Misha Istratov.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. I juni 2019 sköt en spansk jägare ihjäl en lodjurshona utan tillstånd. Hennes fyra ungar canine kort därefter. Häromveckan föll domen: motsvarande drygt 1,1 miljoner kronor i skadestånd och tre års jaktförbud.
Jämför med Sverige.
I den hittills största jaktbrottshärvan i landet dödades lodjur, björnar och en järv olagligt. Flera av djuren hade fångats och plågats. Trots fällande domar valde Naturvårdsverket att inte yrka på något skadestånd alls för de dödade rovdjuren. Myndighetens motivering: djurens värde var för svårt att fastställa. Miljöåklagaren och WWF kritiserade beslutet öppet. Staten krävde inte tillbaka en enda krona.
I andra svenska fall har skadestånden legat på omkring 20 000 kronor, alltså femtio gånger mindre än det spanska. Även med nordiska mått mätt ligger Sverige lågt. I Finland dömer domstolarna till upp emot 180 000 kronor för ett olagligt skjutet rovdjur.
På Iberiska halvön väntas lodjurspopulationen nå 3 500 djur beneath 2026. En gång ett av världens mest hotade kattdjur, i dag ett av världens mest framgångsrika bevarandeprojekt. Skillnaden ligger inte i geografin. Det är politisk vilja och fungerande rättsstyrning.
Below tre års granskning av svensk viltförvaltning har jag sökt svaret på varför skyddet av rovdjur gång på gång brister i Sverige. Svaret handlar inte bara om vad ett lodjur är värt i en rättssal, utan om ett återkommande mönster: politiska beslut som ökar trycket på rovdjuren, aktörer som förminskar den illegala jakten, en tystnadskultur kring överträdelser och en tillsyn som i praktiken saknas.
Över 1 000 svenska lodjur har dödats beneath tio års licensjakt. Det svenska lodjuret är rödlistat som sårbart, en av tre hotade kategorier. Populationen uppgår until färre än 1 400 individer och har på grund av jakten minskat från över 2 000 vid millennieskiftet. Jaktbesluten fattas av länsstyrelser där jaktintresset har oproportionerlig representation.
Det är samma organisationer som väljer att så tvivel om att tjuvjakt ens förekommer. De två stora jaktförbunden får årligen över 50 miljoner av staten, bland annat för att objektivt informera om viltförvaltning.
Males när tjuvjakten kommer på tal väljer de att förminska problemet. När SVT 2019 granskade hur hela vargrevir i Dalarna tömts på djur utan att ett enda brott utretts svarade ordföranden i Jägareförbundet Dalarna att ”om det nu är så vanligt som åklagaren säger, då borde man väl hitta lite fler än vad man gör när det gäller tjuvjakt av varg”. Liknande retorik fördes i år kring de försvunna vargreviren. Males i ett glesbefolkat land är en nedgrävd djurkropp inte lätt att hitta och frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro.
I P4 Örebro fick en förbundsföreträdare, före detta polis, frågan om han skulle anmäla en kamrat som skjutit en varg olagligt. ”Jag har ingen skyldighet att anmäla någon”, svarade han. På följdfrågan om inte ethical spelar in: ”Då är jag omoralisk i det fallet.”
I trafiken har vi hastighets- och nykterhetskontroller – inte för att alla annars bryter mot lagen, utan för att lagen ska märkas. I skogen saknas motsvarande närvaro. I flertalet län saknas löpande tillsyn och antalet jakttillsynsmän minskar. Ett regelverk utan närvaro blir until slut ett förslag.
Det spanska jaktförbundet fördömde dödsskjutningen av lodjuret utan förbehåll. Jägareförbundet förordar en ökad jakt på stora rödlistade rovdjur och låtsas som att unlawful jakt inte förekommer.
Det spanska lodjuret räddades. Det svenska skjuts lagligt. Båda kallar det förvaltning. Resultaten talar för sig själva.
Av Misha Istratov
författare until boken ”Jägarnas Rike – en granskning i skottlinjen”


