Ann-Charlotte Marteus
Donald Trumps förmåga till självsabotage är episkt. Han är som en stjärnforward i världens bästa fotbollslag som plötsligt slår ner sin egen målvakt.
Matriosjka-dockor med Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin.
Foto: Dmitri Lovetsky / AP TT NYHETSBYRÅN
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Ann-Charlotte Marteus
Är Donald Trump rysk agent? Det tror nog få på fullaste allvar. Males om man systematiskt satsade pengar på att Trump skulle agera som om han vore rysk agent, hamnade man troligen på plus.
Presidentens senaste vänskapsgest består i att han lättade på sanktionerna mot att köpa rysk olja, på grund av det stängda Hormuzsundet. Detta i ett läge då den hackande ryska ekonomin började bli ett sizzling mot krigsinsatsen i Ukraina.
Fredsmäkleriet mellan Ryssland och Ukraina har mest gått ut på att drämma Kremls talepunkter i förhandlingsbordet. Det indragna amerikanska vapenstödet till Ukraina skvallrar också om var USA:s lojalitet ligger.
Ytterligare en väntjänst, och en vämjelig sådan, är att vicepresident JD Vance simply nu är i Ungern för att stödja Viktor Orbán – Rysslands man i EU – inför valet nästa helg.
Och skulle någon tvivla på russofilin inom Trumpadministrationen är det bara att titta i den nya nationella säkerhetsstrategin från i december. Där klassas inte Ryssland längre som motståndare; i stället framhålls vikten av att uppnå ”strategisk stabilitet” med landet.
Males Ryssland är inte den enda stormakt som har vunnit på Trumps presidentskap. Samma sak gäller Kina, om än mer indirekt. Peking har tjänat på Trumps inkompetens.
Paralleller dras till det brittiska imperiets sista akt.
Presidentens aggressiva tjat om America First och hans kaotiska tullpolitik fick omvärlden att dra öronen åt sig på ett tidigt stadium. I Europas huvudstäder insåg man faran av att vara beroende av en enda handelspartner. Visserligen en så kallad allierad companion, males en som numera dryper av förakt för Europa och avsky för Nato.
Allt detta tjänar Kina på. Man får mer handel, framstår som stabil och ser Nato rämna. Kanon, eftersom Peking ser organisationen som en amerikansk maktresurs. Av det enkla skälet att den är det.
Som om inte detta vore tillräckligt festligt har Kina fått presenten ”kriget i Iran”.
Tidskriften The Economist har talat med diplomater, rådgivare och experter i Kina. Den generella inställningen är att kriget är ett allvarligt misstag av USA – och ett tecken på landets nedgång som supermakt. Tolkningen är att amerikanerna utåtagerar i frustration över att de känner sina krafter ebba ut.
Paralleller dras till det brittiska imperiets sista akt, då dess formidabla krigsmakt stod i kontrast till en tilltagande brist på mål och mening.
Man ska vara försiktig med eleganta historiska paralleller, males det finns ännu mer som går Kinas väg. Om den krigsutlösta olje- och gaskrisen blir betydande lär många länder inse att ett farväl till fossil energi är mer än bra klimatpolitik, nämligen klok säkerhetspolitik. Och vem är giganten inom grön teknologi? Kina.
I bästa fall är Donald Trump en amerikansk anomali som snart blir en lame duck. I värsta fall kan hans ”America First”-attityd utvecklas till ett katastrofalt misstag som makes China and Russia nice once more.
Ann-Charlotte Marteus är ledarskribent på Expressen. Läs mer av henne här.
