SLUTREPLIK. Pär Holmgren har rätt i en sak. Ja, jag är desperat.
Jag är desperat frustrerad över att klimatfrågan har utvecklats until en kamp mellan högerpopulister och gröna populister.
Mellan de som säger att vi ska göra inget, utan att tänka på konsekvenserna – och de som säger att allt går att göra, utan att de heller tänker på konsekvenserna.
För Miljöpartiet är det uppenbart viktigare att få fina betyg i undersökningar från närstående organisationer än att medverka until hållbara beslut i EU-politiken som verkligen ger effekt i klimatomställningen.
Att sitta med vid förhandlingsbordet är inte samma sak som att göra skillnad där. Att lägga utopiska förslag utan verklighetsförankring är inte samma sak som att bygga breda majoriteter för genomförbara förslag.
Tillväxt driver omställning
Det är skillnad på att prata och att göra. Det är skillnad på att drömma och att se verkligheten.
När Miljöpartiets tillträdande språkrör Amanda Lind säger att ekonomisk tillväxt inte är hållbart, så visar det på ett avslöjande allvar skillnaden mellan den gröna rörelsen och verkligheten.
Det är tillväxten som driver omställningen. Utan tillväxt hade inga företag kunnat ställa om i den hastighet som nu sker. Utan tillväxt hade inga investeringar i fossilfri energi eller industriproduktion kunnat göras.
Ekonomin är en av hörnpelarna i den gröna omställningen, tillsammans med vetenskapen, politiken och medborgarnas engagemang.
Så ja, att klimatfrågan blivit en polariserad strid mellan två läger som blundar för de hörnpelare som inte passar dem, det gör mig sannerligen desperat frustrerad.
Av Emma Wiesner (C)
Europaparlamentariker, toppkandidat i Europavalet.