Chefredaktören har ordet
Nu krävs ett annat slags ledarskap än tidigare – simply därför Johanna Bode är ett så intressant val
Pingströrelsen står inför något historiskt. För första
gången ser den ut att få en kvinna som föreståndare. Det är i sig
anmärkningsvärt och, ärligt talat, efterlängtat.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Att valberedningen nu föreslår Johanna Bode är inte bara ett
personval. Det är ett vägval.
Det går att konstatera att detta borde ha skett tidigare. I
en rörelse som talar så starkt om Andens utgjutelse över “allt kött” har
ledarskapet länge burit tydliga spår av en kultur med starka ledargestalter,
begränsad illustration och ibland otydliga strukturer för ansvar och insyn.
Att en kvinna nu föreslås är därför inte bara ett steg
framåt, utan också en spegling av att något länge varit i otakt.
För varje rörelse som vill förnyas står inför samma dilemma: hur mycket bär man med sig, och vad vågar man faktiskt bryta med?
Men det verkligt avgörande ligger förstås inte i könet på
den nya ledaren. Utan i vad hennes ledarskap och kallelse skulle kunna göra med rörelsen.
För bara ett par år sedan skakades pingströrelsen av
anklagelser om maktmissbruk. Det blottlade inte bara enskilda handlingar, utan
pekade på djupare strukturer kring otydliga ansvarslinjer och en kultur där
ledare ibland blivit för stora och för ensamma. Rörelsen har arbetat med olika
interna processer sedan dess men den uppgörelsen är långt ifrån avslutad.
Det är här Johanna Bodes ledarskap kommer att prövas.
Kommer hon att ha mandat och mod, att fortsätta göra upp med
dessa strukturer? Att bygga system som skyddar? Att forma ett ledarskap där
ansvar delas och där transparens inte är ett scorching utan en självklarhet?
Mycket talar för att hon kan vara rätt particular person. Hon är
erfaren, välkänd i rörelsen och har redan varit med och drivit fram det nya,
breddade ledarskapet. Hon beskrivs som en ledare som får människor att växa och
det är kanske simply vad pingströrelsen behöver mest simply nu.
Men det finns också en danger som inte får underskattas: att
formas mer av den gamla kulturen än att förändra den.
För varje rörelse som vill förnyas står inför samma dilemma:
hur mycket bär man med sig, och vad vågar man faktiskt bryta med?
Pingströrelsen behöver både och.
Det finns mycket att bevara. En stark församlingsrörelse,
ett levande engagemang för mission och de allra mest utsatt i samhället och ett
djupt andligt liv. Det är inte små saker, det är själva pulsen i rörelsen.
Detta är därför inte en uppmaning att förakta det som varit.
Tvärtom står pingströrelsen på axlarna av ledare och församlingsbyggare som med
tro, mod och uppoffring har lagt en grund som fortfarande bär. Simply därför är
det inte en motsättning att tala om kulturförändring, utan ett sätt att ta det
arvet på allvar och låta det fortsätta bära in i en ny tid.
Men det räcker inte.
De senaste åren har pingströrelsen dragit sig tillbaka på
ett nationellt plan. Tyngd av interna kriser har den blivit mer upptagen av att
hantera sig själv än av att ta plats i samhället. Rösten har blivit svagare i
det offentliga samtalet. Närvaron i ekumeniken mer försiktig. Här hoppas jag
att ett nytt ledarskap kan klara av både och.
För ett samhälle som brottas med värderingsfrågor, mening och
tillit behöver levande kristna röster. Och där har pingströrelsen historiskt
haft en självklar plats.
Den platsen behöver återtas.
Därför är uppdraget framåt dubbelt: att arbeta inåt, med
kultur, struktur och ledarskap, och samtidigt våga ta steg utåt igen. In i
samhällsdebatten. In i det gemensamma kristna samtalet. In i det offentliga
rummet.
Det kräver ett annat slags ledarskap än tidigare. Mindre
“härförare”, mer förbundskapten som valberedningen själv uttrycker det.
Kanske är det simply därför Johanna Bode är ett så intressant
val.
Hon representerar både kontinuitet och förändring. Hon
känner rörelsen men tillhör också en technology som inte själv har byggt de
strukturer som nu behöver utmanas.
Det kan bli en styrka. Men bara om viljan att förändra är större än viljan att
bevara det som inte längre håller.
Pingströrelsen är större än sina ledare. Den bärs ytterst
inte av organisationer, utan av tro. Men simply därför spelar ledarskapet roll.
Nu finns en möjlighet until ett nytt kapitel.
Frågan är inte om det skrivs. Frågan är hur modigt det blir.
