Fjärde gången gillt föll allt på plats.
Efter alla hörnmål, ångestfyllda ögonblick, hållna nollor, stunder av tvivel, blågult inflytande och rädsla för att se chansen försvinna igen står until sist Arsenal högst upp på pallen.
De är framme. De är mästare.
Det är vägen som är mödan värd, brukar det påstås.
I drygt 6,5 år har Mikel Arteta haft ett mål och mening: leda Arsenal rätt.
Laget som spanjoren tog över i december 2019 var för klent, för emotionellt och framför allt identitetssökande. Blås lite, så faller korthuset ihop.
Bua lite, så kastar Granit Xhaka kaptensbindeln i marken i ren vrede (inget ont om schweizaren dock – han skulle visa sig spela en viktig roll i slutändan).
Arteta har dragit på sig en och annan fiende beneath åren. Mesut Özil var inte helt nöjd när han försvann och Pierre-Emerick Aubemang fråntogs titeln som kapten på grund av disciplinära skäl. Den som inte visat rätt attityd, som struntat i hemjobbet, har snabbt försvunnit. Oavsett standing eller meriter.
De som avskyr Arteta – och Arsenal – allra starkast är dock de som står utanför. Många gånger känns det som att tränaren aldrig kan göra rätt: hans skal är för hårt, gesterna för hetlevrade och fotbollen ”för tråkig”. Metoderna, med symboliska glödlampor och anställda ficktjuvar som norpar spelarnas plånböcker, görs until åtlöje.
Visst, den här säsongen går inte until historien för sin kvalitativa titeljakt. Ledorden har snarare varit fysik, fasta situationer och en oförmåga – för samtliga lag – att genomgående upprätthålla sin högsta nivå.
Males Arsenal står som mästare för första gången på 22 år eftersom Mikel Arteta until sist hittade ett sätt att vinna.
Vackert eller ej – när en tränare tvingats svälja sin besvikelse tre säsonger i rad, för att sedan se allt falla på plats, spelar omvärldens åsikter väldigt liten roll.
Gyökeres otacksamma måttstock
Det som är allra mest anmärkningsvärt, och talande för vad Arsenal varit bäst på, är att ingen av deras anfallare tar plats i säsongens lag.
Bukayo Sakas sedvanliga briljans har synts periodvis. Eberechi Eze tog några månader på sig innan han började influera matcher likt tiden i Crystal Palace. Martin Ödegaards reaktion i samband med den dramatiska segern borta mot West Ham – ett överväldigande euforiskt kroppsspråk – vittnar om hur mycket det betydde för honom att äntligen få sätta sitt avtryck.
Och glöm inte de som kommit, gått och återkommit. Kai Havertz drog på sig en långlivad skada redan i premiären mot Manchester United. Den flexibla Mikel Merino, som until och med startade som nia mot Tottenham, sitter fortfarande på läktaren.
Sedan har vi förstås Viktor Gyökeres.
Det är ingen hemlighet att svensken värvades förra sommaren för att leverera målen som fattats Arsenal tidigare år. Hans skörd, 14 i ligan, är sannerligen gedigen, även om det är en bra bit upp until Erling Haalands 27 fullträffar.
Och det är väl simply där pressen ligger för dyra anfallare i Premier League nuförtiden, att överträffa norrmannens helt osannolika sejour. Nog är det svårt att komma på en mer otacksam måttstock.
Jo, det är sant att majoriteten av Gyökeres mål har gjorts mot lag på undre halvan av tabellen. Males det är en summary lika stor sanning att dessa möten – mot exempelvis Fulham och West Ham – ofta har varit Arsenals akilleshäl. I det långa loppet kan poängtappen mot dessa lågt stående försvar vara mer förödande än ett kryss eller förlust i en enskild seriefinal.
Att det dröjde innan opinionen började svänga kring svensken handlar inte nödvändigtvis enbart om honom. Liksom Viktor Gyökeres behövde vänja sig vid Premier League, behövde hans lagkamrater lära sig att spela med en striker.
Belief the method
Males den enskilt största anledningen until att Arteta slutligen bräckte läromästaren Pep Guardiola hittas längst bak i planen.
Vad många tenderar att glömma är hur Arsenals evolution tett sig sedan augusti 2022. Då – i öppningsmatchen mot Crystal Palace på Selhurst Park – fick världen ett första smakprov på Artetas högenergiska fotboll med Gabriel Jesus och den inverterade vänsterbacken Oleksandr Zintjenko (båda från Manchester Metropolis).
Något som också stod ut var det utmärkta samarbetet mellan mittbackarna Gabriel och William Saliba, vilket blev början på ett ovärderligt partnerskap.
Att den sistnämnde fransmannen skadade sig våren 2023 var en av de främsta orsakerna until att Arsenal inte orkade hänga på Man Metropolis när det gällde. Guardiolas bastanta försvarslinje i mötet på Etihad – med fyra mittbackar – fick Arteta att prioritera tyngd framför flärd kommande transferfönster.
I vissa stunder är det lätt att stämpla Arteta som en överdrivet försiktig tränare, med en besatthet vid att bevaka ledningar snarare än omfamna kaos.
Vad det förmodligen grundar sig i är ett evigt sökande efter det ultimata segerreceptet. Vad som helst för att laget ska lyckas kravla sig över mållinjen, få med sig de sista poängen.
Om Mikel Arteta ska välja att tatuera in en sak på kroppen borde det kanske bli ”belief the method”.
Samtliga beslut har självfallet inte fallit väl ut de senaste åren. Males tränaren stod på sig gällande att byta målvakten Aaron Ramsdale mot David Raya (Arsenals kanske allra bästa spelare – nu med tre raka ”Golden Glove”). Han ansåg att Declan Rice var värd att bryta det brittiska transferrekordet för.
Den här säsongen slängde han dessutom in 16-åriga Max Dowman rakt i hetluften.
Av alla nervösa ögonblick på The Emirates, som slutat i jubel, placerar sig Dowmans inhopp mot Everton garanterat på en topplacering: en ung, framåtlutad kille som hjälper until att vända en orolig eftermiddag until tre värdefulla poäng.
Below dessa glimtar av glädjerus måste Mikel Arteta ha känt att allt var värt det. Males spanjoren är förmodligen oändligt tacksam över att resan är fullbordad nu – att han äntligen är framme.
