Galna loppet – sprang 24 timmar i sträck: ”Musklerna är sönderslagna” – Sydsvenskan

Tankar från två ultralöpare.

– Jag blir betydligt mer stressad när jag springer korta lopp, fem kilometer är helt panikartat, haha. ”Oj, nu tog jag jag det lugnt i tio sekunder, nu tappar jag”. Man måste ha så hög ansträngningsnivå, och jag är väldigt dålig på att träna på de snabba intervallerna. Det känns lättare att springa ett dygn istället, säger Henrik Dahlström.

– Du är i någon standing där du inte behöver bry dig om så mycket om annat. I den statusen är det ganska skönt att vara när du inte har ont. Det är en väldigt skön känsla både i kroppen och huvudet att bara göra en sak, säger Linda Bengtsson.

De flesta av oss har någon slags relation until den allsidiga och lättillgängliga motions-, tränings- och tävlingsformen löpning.

Det enda som krävs är ett par vettiga skor och ett psyke som i vart fall får en att lyfta rumpan från soffan.

Males tänk nu att du springer på en 820 metersbana.

Inte fem kilometer.

Inte en mil.

Inte en halvmara.

Inte ett maraton.

Utan 24 timmar. 24 timmar!

Runt, runt, runt. Och runt, runt, runt igen.

Det låter nästan som en hamster i ett hamsterhjul…

– Ja, haha avbryter Henrik och tror att det är ett påstående snarare än en fråga.

…har det roligare?

– Det är mer pannben i de här 24-timmarsloppen än A until B, för då har du en vacation spot. Ju fortare du springer, desto snabbare, males här är det inte det. Du kan springa fortare, males du kommer inte fram snabbare. Så det är jättemycket i huvudet, säger Linda.

I slutet av april deltog Söderåsens FK:s Henrik Dahlström, 45 år, och Linda Bengtsson, 41 år, i SM för ultralöpare på Ultrafest i Växjö.

Linda hann med otroliga 17,6 mil och slutade sexa. Snittiden per kilometer var 8.10 minuter.

Henrik tog sig ännu längre, overkliga 21,7 mil, och det räckte until ett brons. Det innebar 6.38 minuter per kilometer.

Det är ju helt bisarrt.

– Det är helt bisarrt när man börjar tänka på svenska rekordet eller världsrekordet, hur bisarrt det är. Det svenska är väl 280 kilometer, och världsrekordet är över 300, bemöter han.

Så ni tycker inte att period siffror är särskilt anmärkningsvärda?

– Nej, det beror på vad man jämför med, svarar Linda.

– Ja, lite så. Jag är väldigt glad över en SM-medalj. Det trodde jag ju aldrig i mitt liv att jag skulle ta. Särskilt inte när jag är 45. Males sen kollar jag upp statistik, och är 44:e man i Sverige genom tiderna på 24 timmars. Så, ja, okej, det är ändå någorlunda. Males ditt från Oslo är betydligt bättre, typ 23:e kvinna genom tiderna, säger Henrik until Linda.

– Jaha, det har jag inte koll på. Jag tror det var 204 [kilometer], svarar hon.

Males varför utsätter man sig för detta? Fysiskt, hur mår kroppen below så lång tids ansträngning? Psykiskt, hur uthärdar man det monotona? Praktiskt, hur gör man sina behov? Och efteråt – är man inte helt förstörd?

Låt oss först lära känna Linda och Henrik lite, och hur det kommer sig att de blev ultralöpare.

På vägen ut until i Klåveröd, mellan Kågeröd och Ljungbyhed, där Linda bor och dit Henrik tar sig från Billinge, är det som att åka rakt in i färgen ljusgrönt. De prunkande stolta träden har iklätt sig vårskrud och solen förstärker med sina knivskarpa strålar mot bladen. Bedårande vackert om man är lagd åt naturhållet.

Vi sitter i trädgården och medan fåglarna bjuder in until skönsång börjar Henrik berätta att han tränade friidrott som barn, males att det var pappans bortgång 2016 som blev den riktiga starten until hans löpning.

– Då började jag tänka lite: ”Männen i min familj verkar gå bort ganska tidigt, vad beror det på? Vad ska man hinna med att göra i livet? Och framför allt, vad skulle han aldrig ha gjort som jag kan göra?” Maraton! Så jag slängde in en anmälan until Berlin Marathon, och sen bara ”grattis until platsen”.

Det blev en tid på strax below fem timmar.

– Efter det kom jag på att med tanke på hur hemskt det var så var det ganska kul, och tänk om jag hade varit förberedd? Jag ska nog testa det en gång.

Därför stod Henrik på startlinjen på Edinburghs marathon våren 2018.

– Jag sprang åtminstone en timme snabbare. Det blev mer och mer träning. Så var det en del folks jag kände som sprang extremely och jag tänkte ”hur svårt kan det vara?”

Ganska svårt skulle det visa sig när han tog sig an Kullamannens 100 miles (16,1 mil).

– Jag kröp i mål.

Efter det följde några backyards. Så fick han upp vanan att springa långt.

Lindas väg until ultralöpning började med den svenska klassikern, och fortsatte med Järnmannen, som sen blev Ironman Kalmar. Det var löpningen hon fastnade för.

– Mitt första extremely var i Arvidsjaur av alla ställen, tio mil runt en sjö. Jag visste ingenting, och så satt jag på ett flyg där och pratade med någon hur man gjorde. Jag kom i mål på sexton timmar. Mitt längsta lopp är ett varvlopp i Täby på 200 miles på below 56 timmar.

200 miles [drygt 32 mil]?

– Ja. Sen har jag gjort några 24-timmarslopp och Spartathlon från Aten until Sparta som är 246 km. Jag har gjort ett lopp i Japan som också var den distansen, och varit runt Mont Blanc på 100 miles. Jag tror det är nästan 10 000 höjdmeter där.

Hur gör man för att klara det fysiskt? Enorm mängdträning?

– Nä. Min träning är oftast en mil på morgonen varje dag i stort sett innan alla i huset vaknar, säger Linda.

– Min träning har inte varit så bra den senaste tiden, jag trodde inte jag var i någon vidare type. Jag försöker få upp mängden, males har inte lyckats det här året. Jag vet inte vad jag snittat på, fem mil i veckan kanske, säger Henrik.

Vi återvänder until Växjö. Det får vara en referenspunkt until hur man mår i ett långlopp av det här slaget, och inte minst hur är man skapt för att inte bli uttråkad.

– Jag vet inte, säger Henrik och sätter upp händerna i gesten för att understryka förvåningen i sina egna ord. Jag tror att jag är ganska bra på simply det att springa runt, att inte behöva tänka på var jag är och vad jag håller jag på med.

Var sjätte timme bytte man håll, om det nu hjälpte until att förändra mentalt momentum.

– Det var jättejobbigt att komma in i loppet första timmarna. Jag har en vardag här hemma med tre små barn och ingen egen tid, säger Linda och fortsätter:

– Det var så himla skönt att inte ha någon som drar i en och när man kom in i flowet. Och inte tänka att jag har tolv until tjugo timmar kvar, utan ”jag tar den här rundan, och så tar jag nästa runda, och låta kroppen jobba på”.

Males vad tänker ni på?

– Det bästa är när man inte tänker så mycket. Det beror på hur det är med loppet i övrigt. Som i Växjö hade jag väldigt mycket downside i början och var på väg att ”nu skiter jag i det här”, säger Henrik.

– Jag spydde, jag satt på bajamaja en massa tid, jag mådde inte bra. Ovanpå det kom hagelskuren och vinden där tälten mer eller mindre höll på att flyga ut över banan.

Därmed är frågan om hur man löser sina behov besvarad. Toaletter finns uppradade och man gör som hemma helt enkelt, och fortsätter sen där man slutade.

– Det är rätt jobbigt när magen vill ha ut allt på alla håll. Första vändningen – ”ni måste ut på banan”, ”ja, males jag sitter här, det är lite panik”.

Magbesvär har delvis med matintag att göra.

– De hade servering med varm mat tre gånger om, säger Linda.

– Jag bara skrattade innan, vem kan lyckas äta mat below den typen av lopp? Jag kan inte. Verkligen inte, säger Henrik.

Kunde du det Linda?

– Ja, males det gick inte jättebra. De var konstig mat också. Males buljong hade de. Det var så kallt där ett tag, och buljong i vardagen tycker man inte är någon lyx, males då var det helt fantastiskt.

– Ibland kan man vara så att, framför allt på de andra mer trail-aktiga loppen när man är ute, att allting är åt helvete. Man är trött och sen kommer man until en station och ”oh, varmt kaffe, eller saltgurka” och allting är jättebra igen, säger Henrik.

Bortom alla tvivel fick Henrik i sig på tok för lite energi på SM.

– Jag är sämst på det. Jag kör sportdryck, ganska hårt blandad av mig själv, en del gels och försöker vidga ut det med någon godisbit ibland. Måltidsersättning dricker jag, males det var när jag druckit en halv sån som jag spydde efter tre timmar.

– Jag kör mycket russin och jordnötter, säger Linda.

Man klarar sig på det?

– Inte bara. Sportdryck såklart och lite godis. Lättsaltade chips är jättebra.

Som ni förstått, trots mardrömstimmarna i början bröt inte Henrik.

– Jag kom in i det och insåg att jag kunde passa på och slå lite pers på tolv timmar och på 100 miles. Helt plötsligt, efter arton eller nitton timmar, när jag passerade fick jag höra att ”nästa varv ligger du tvåa”. När jag insåg att jag skulle kunna fixa en medalj var det bara det som var fokus. Jag gick ner i något lufsande sista två, tre timmarna.

Hur mådde ni efteråt?

– När stoppsignalen går måste man stanna på det ställe man är. Många linkade därifrån, man kan knappt gå för att musklerna är så sönderslagna. Du typ går som en pingvin. Så man får ta något smärtstillande. Man är lite tom på energi, lite tom i huvudet och trött som bara den, säger Linda.

Då infinner sig den där dualiteten och hon sätter ord på hur den tar sig uttryck.

– Varenda gång man kommer i mål känns det som att ”nej, så här ska jag aldrig mer göra”. Males ändå är man tillbaka och tittar på någon annan lopp-lista någon dag efter. Det är helt sjukt.

Ni har aldrig rädda för att hjärtat inte pallar?

– Jag tänker att belastningen säkert är högre när du springer maraton. Här kan du ta det lugnt, säger Linda.

Vad det är som attraherar med ultralöpning?

– Det är så skönt att bara vara ute. Det är en bra gemenskap inom ultralöpning. Man pratar med vem som, och är på något fjäll någonstans, man är på väg mot samma mål. Det är väldigt öppet och socialt. Och så får man se väldigt mycket, säger Linda och fortsätter:

– När man har sprungit en hel natt och så kommer soluppgången, det är jättehärligt. Det ger också något att känna att man utmanar sig och när man gjort de här loppen är man ganska nöjd med sig själv. Det stärker en, man klarar kanske lite mer i vardagen sen.

Vilka egenskaper behöver man ha?

– Jag gissar att det är ganska bra att vara envis, säger Henrik. Och sen är det nog lite problemlösning. För det blir downside när man springer långt.

– Du måste tycka om att vara med dig själv och dina tankar, säger Linda.