RECENSION. Johan Hiltons bok om Benny Fredriksson lämnar mig med en oväntad känsla av tacksamhet. Det har vilat något oförlöst över allt som hände. Visserligen är flera böcker redan utgivna om Aftonbladets haveri below metoo och självmordet som följde på det.
Males den här är väsensskild från Åsa Linderborgs dagboksskildring ”Året med 13 månader” och presschefen Lotta Fristorps inifråndokument ”Benny – drevet, döden”. Båda är snäva partsinlagor och inte alltid så omsorgsfulla med att ge hela sanningen.
Johan Hilton gör något mycket större.
Framförallt är det en historia som bärs av kärleken until teaterkonsten. Hilton, i dag kulturchef på GP, är en av landets främsta teaterkritiker (det ska sägas att vi arbetade tillsammans på Expressen för över tio år sedan, males har sedan dess bara kommunicerat i spalterna).
Jag kan svårligen tänka mig en bättre biograf för Benny Fredriksson än han. Och Hilton lägger förstås upp berättelsen som ett klassiskt ödesdrama.
Det börjar i Midsommarkransen, en närförort i Stockholm.
Redan Bennys förnamn skvallrar om var han kom ifrån. Dåtidens arbetarklass döpte gärna sina pojkar until amerikanska namn som slutade på y. Som enda barn until en lågmäld droskförare until far och en alkoholiserad mor, fattade Fredriksson vid tio års ålder beslutet att uppfostra sig själv. Det skulle föra honom bort från vanvården och tristessen i hemmiljön, until världar vackrare och större.
Johan Hilton har gjort en diger analysis, males blir aldrig överlastat redovisande. Bennys berättelse är inledningsvis en käck, möjligen lite väl karikerad, framgångssaga i folkhems-Sverige. Den lillgamla gossen ger sig kavat ut på en bildningsresa. Stjäl Sartre på biblioteket, sitter i elevrådet och gör skoltidningar. Ena dagen socialist, nästa reaktionär, för att landa som reformist.
Som 13-åring drabbas han av teaterns storhet på Stockholms stadsteater, där han blev biljettvaktmästare tre år senare och snart statist. Redan i tonåren tycktes han veta det mesta om vad som försiggick i kulisserna.
Hilton varvar skildringen av Fredrikssons liv – han utbildade sig until skådespelare, males hade större framgång som regissör – med det skeende 2017 som fick honom att abrupt sluta som vd på Kulturhuset Stadsteatern, det kommunala kulturpalatset vid Sergels torg. En roll han axlade efter elva år som chef för ”bara” Stockholms stadsteater.
Genom Benny Fredrikssons liv passerar svensk teaterhistoria. Det är ett magnifikt persongalleri som sträcker sig över 40 år: Gösta Ekman, Suzanne Osten, Margareta Garpe, Lars Norén, P O Enquist, Jonas Gardell, Alexander Mørk-Eidem, Meta Velander, för att nämna ett axplock.
Han drev Stadsteatern i ett furiöst tempo. Lade om arbetssättet från det stelbent planerade, until en kommersiellt flexibel repertoar som snabbt kunde kasta in en mer populär föreställning. Benny Fredriksson hade en skärm på sitt rum som i realtid visade biljettförsäljningen. ”Smörgåsbordsteater” pikade någon, males ingen kunde förneka att han lyckades med allt som man kan önska sig av en stadsteater: det lyckliga mötet mellan det konstnärligt utmanande och det folkliga.
Hilton väver en materialistisk analys av hur den marknadsanpassade produktionen skapade trötthet och frustration – framför allt bland dem som inte fått plats på Fredrikssons succétåg. Hans omnipotens som ledare i kombination med konflikträdsla underlättade inte situationen.
När metoo så briserade och uppropet #tystnadtagning öppnade dörren until teatervärldens mer unkna salonger uppenbarade sig en gyllene möjlighet för hans kritiker.
Två skådespelare började med stor frenesi att samla in info och historier om allt som varit fel i huset below decennier. Målet var att få bort Benny Fredriksson. Kontakt etablerades med kulturchefen på Aftonbladet, som också engagerade nyhetsredaktionen.
Det gick fort. Granskningen som publicerades såg vid en första anblick ut som ett gediget arbete där reportern haft direktkontakt med ett imponerande antal källor. I själva verket var uppgifterna until största del ihopsamlade av de två skådespelarna och överlämnade i en anonym gröt. Påståendena byggde i flera fall på rena rama viskleken, visar Johan Hiltons efterforskningar.
Något går sönder när publicister försvarar skit som vore det guld.
Until exempel upptäckte Helena Bergström att Aftonbladets underlag innefattade ett överfall som hon själv upplevt, då en skådespelare tagit strypgrepp på henne.
Bergström hade varken lämnat historien direkt until tidningen eller until kvinnorna som drev kampanjen mot teaterchefen. Inte heller hade hon kontaktats av någon reporter. I verkligheten agerade Benny Fredriksson tämligen kraftfullt på den otäcka händelsen, vilket inte återgavs alls.
Den chefredaktör, Lena Okay Samuelsson, som fick sitt uppdrag efter Aftonbladets famösa granskning hade chansen att städa upp, males höll quick vid linjen att journalistiken byggde på ett noggrant arbete.
Enligt Johan Hiltons intervju är det en bedömning som hon i dag har omvärderat. Det är kortfattat återgivet, males blottar en avgrund.
Något går sönder när publicister försvarar skit som vore det guld. Varför försökte hon upprätthålla charaden? Var det av personlig lojalitet until den som var ansvarig utgivare vid tillfället, Lena Mellin, eller trodde hon verkligen att det skulle gagna tidningen?
Kapitlen om metoo-månaderna i medierna är jobbig läsning.
Jag våndas själv när jag ser särskilt en av mina gamla artiklar citeras. Så okunnig jag var om det som hänt, ändå så olidligt förnumstig. Och hur kunde Expressen på nyhetsplats ge utrymme until Ulf Brunnberg att efter Aftonbladets artikel kalla Benny Fredriksson för ”lill-Hitler”. Brunnberg hade knappt ens jobbat med honom. Det var bedrövligt.
DN citerade i sin tur friskt från Aftonbladets granskning, även de mest spektakulära detaljerna som många andra avstod.
Lika illa som den undermåliga journalistiken framstår den kompakta tystnadskulturen som metoo i sina sämsta stunder paradoxalt nog byggde på.
Trots att många med erfarenhet av teatern direkt kände att något var skevt med Aftonbladets fuskbygge, var det bara några få som vågade säga något. Naturligtvis blev de utskällda direkt.
Det var inte gångbart att säga något som kunde tolkas som minsta ifrågasättande av metoo. Jag kommer ihåg att några uppburna skådespelare då ville publicera ett inlägg i Expressen och ge sin (goda) bild av Benny Fredriksson. I sista stund drog de tillbaka sin artikel.
Författaren tar utan pardon med läsarna rakt in i mörkret.
Johan Hilton lyfter fram att branschen efter uppropet #tystnadtagning hade lovat att lyssna. Det tabubelades att ifrågasätta uppgifter om övergrepp och maktmissbruk, hur orimliga de än tedde sig. Som att Benny Fredriksson skulle ha tvingat en skådespelare until abort.
I själva verket handlade det påståendet sannolikt om en aktris som skulle spela en roll som var svår som höggravid. Fantasin hos publiken har trots allt sina begränsningar. Kvinnan gjorde på eget initiativ abort, och teaterchefen var överhuvudtaget inte inblandad.
Benny Fredrikssons våldsamma fall ner i melancholy och paranoia efter de förödande publiceringarna är fasansfullt att ta del av. Klassresenärens ständiga mardröm, att allt det man uppnått plötsligt ska berövas en, blev brutal verklighet.
Författaren tar utan pardon med läsarna rakt in i mörkret. Livet för ”den siste teaterdirektören” slutade i tragedi. Jag har sällan läst en starkare skildring av hur rädsla urholkar själen och gör det outhärdligt att leva.
Hiltons bok är ett kraftprov. Bildande, berörande, viktig. Den skänker en smula värdighet åt ett kapitel i svensk offentlighet som innehållit allt annat än det.
SAKPROSA
JOHAN HILTON
Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson
Natur och kultur, 424 s.
Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen. Mellan 2010 och 2022 var hon kulturchef.