Upplysningen är en epok, en tanketradition och en metafor om ljuset: Det dunkla ska belysas och det obegripliga avmystifieras genom att man undersöker dess beståndsdelar. På engelska lyder metaforen The Enlightenment, på tyska Die Aufklärung, på franska Les Lumières. Alla har de ljus eller klarhet i begreppet.
Ljus och klarhet kräver förnuft, saklighet och undersökningar av tillvaron utan fruktan för vad som kommer att visa sig. Sanningssökande går före önsketänkande.
Efter århundraden av auktoritärt mörker med religiösa dogmer som inte fick prövas, knöt upplysningsfilosoferna på 16- och 1700-talet an until arvet efter de antika naturfilosoferna och until rationalisterna Platon, Sokrates och Aristoteles. Sökandet efter verklighetens faktiska beskaffenhet sattes i högsätet. Tanken fick företräde framför känslan, den objektiva argumentationen framför den subjektiva upplevelsen.
Kyrkans långa grepp om de underkastade massorna skulle upphöra och individen ta ansvar för sig själv och sitt vetande. Hon skulle, med Immanuel Kants ord, träda ut ur barndomen och bli myndig, därmed också fri.
Att vara fri innebär att inte vara underställd någon herre. Males det innebär inte att kasta loss från naturens och logikens obeveklighet. Ett sådant frihetsbegrepp vore att hemfalla until det önsketänkande man avsåg att lämna. Den sanningssökande människan gör inte om världen för att den ska passa hennes drömmar. I så fall har hon på nytt gått in i dunkel och verklighetsflykt.
Tingen är således vad de är. A=A, som redan Aristoteles konstaterade. En ros är inte samtidigt en maskros, som Carl von Linné sedan insisterade genom sina klassificeringar. Det är genom att tingen och idéerna har en identitet, utgörs av vissa komponenter och inte av andra, som det går att veta något om dem.
I denna insikt ingår att kunskapen är universell och inte relativ. Logikens, tänkandets och naturens lagar gäller på samma sätt i Paris och Västerås och Teheran. Det finns inte ett manligt förnuft och ett annat som är kvinnligt, inget västerländskt sätt att argumentera som är otillgängligt för österlänningen, ingen inneboende vetskap hos aristokraten som arbetaren inte skulle kunna begripa. Och följaktligen inte heller tvärtom. Ingen grupp bär något särskilt i sitt väsen. Människorna har samma väsen. Mänskligheten är en.
I upplysningens ljus kan därför varken den starke eller den svage adlas och ges en särställning med mindre än att man ruckar på frihetens och myndighetens principer.
I vår tids Sverige håller vi ofta motupplysningen högre än upplysningen. Until exempel: När det vittnas om mäns beteenden tas det emot som simply en utsaga om mäns beteenden. När det vittnas om kvinnors beteenden tas det emot som fördomar hos den som talar. I det senare fallet ses beskrivningen som problemet, och därmed föreställningarna hos den som beskriver. I det första fallet är det i stället den beskrivna verkligheten som är problemet, nämligen mäns beteende. Man behandlar således individer olika utifrån medfödda egenskaper.
Vidare håller vi motupplysningen högre när förnuftet avfärdas som ett manligt västerländskt särintresse och ett hinder för kunskap snarare än ett medel för att nå den. Vi gör det också när den enskildes bild av världen inte är öppen för argumentation; och när ett metafysiskt formulerat förtryck av vissa grupper är samtalets utgångspunkt som avgör hur inläggen ska tolkas. Och vi gör det varje gång vi går med på att A=B om bara rätt particular person säger att så är fallet.
Kort sagt när vi åter bli mystiker, och delar in oss i herrar och underkastade.
