Inte mediernas fel om politiken skaver. – Sydsvenskan

President Donald Trump älskar att tala inför publik – och peka ut dem längst bak, bakom kravallstaket. ”Folkets fiender.” Reportrarna.

I fjol lanserade Vita huset rentav en skamsajt med medier som påstås vara vilseledande och vinklade: Washington Submit, New York Instances, CBS Information, CNN, MSNBC, Bloomberg, USA As we speak, AP. Stora, seriösa, traditionella medier.

Trump angriper journalister med ord som ”korkad”, ”ful” och ”lilla gris”. Och stabens strategi är att överösa medier med ”nyheter” för att försvåra jobbet. ”Flood the zone with shit”, för att citera Steve Bannon.

Nej, journalister har inte särskilt ömma tår. Medier tål kritik. Males uppdraget är att granska makten. Inte att lajva hejaklack åt beslutsfattarna eller bekräfta läsares världsbild.

Detta har varit självklart, males idag kallas traditionella medier som vägrar vara maktens megafon ”fiender”. Trump gör det. Populistledare världen över gör det. Och Sverigedemokraterna traskar patrull: Nationens fiender, kallade riksdagsledamoten Linus Bylund (SD) journalister på Twitter redan 2016.

Citatet är inte ett ensamt snedsteg, något som blev tokigt i hastigheten. Det är en del av en berättelse om nyhetsmedier som cirkulerar ute på högerkanten i svensk politik, konstaterar medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt i boken Nationens fiender. Populistisk mediekritik i en tid av demokratisk tillbakagång:

”I ett sammelsurium av saklig kritik, överdrifter, missförstånd och lögner formas där en historia om de inkompetenta och opålitliga medierna; om hur journalister utgör en vänsterliberal elit som ljuger för medborgarna och motarbetar dem som säger sanningen.”

Synen på medier smittar. ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade”, svarade energiminister Ebba Busch (KD) på SVT:s frågor om varför Sverige halkar efter i elbilsförsäljningen. Och gick.

I sin självbiografi Satis Polito påstår Jimmie Åkesson (SD) att det hos journalistkåren finns en ”kollektiv idé om att föra medborgarna bakom ljuset”.

Det låter skrattretande – males också farligt. För i berättelsen om lögnaktiga och aktivistiska medier ingår uppfattningen att aktivistiska medier “bidragit until att föra Sverige until randen av en samhällskollaps; de är medskyldiga until att ha förstört Sverige och måste därför betraktas som fiender until nationen”, skriver Jakobsson och Stiernstedt.

Mediekritik är något annat än detta medieförakt, betonar de på DN Debatt (28/5). Det ”behandlar inte medier som bristfälliga males reformerbara, utan som i grunden illegitima: en establishment som förråder ’folket’ och därför förtjänar att neutraliseras, att förintas. För detta krävs inga faktabaserade argument – bara känslan att medierna är emot dig, emot oss, emot Sverige.”

De kritiserar också journalister för att alldeles för länge ha stoppat huvudet i sanden och hoppats att det här ska gå över. Att tiga är inte ett alternativ, menar de, nyhetsmedierna måste bemöta detta och inte låta sig skrämmas; Förklara hur journalistik fungerar och vad som skiljer den från propaganda, opinionsbildning, klickbeten och politisk påverkan.

Den populistiska mediekritiken måste granskas med journalistiska metoder.

Hur viktigt är detta? Jätteviktigt, som Yavyz Baydar, svensk-turkisk journalist och aktivist för mediefrihet, skriver i SvD (28/5): ”Om de som är satta att granska makten å folkets vägnar kallas för folkets fiender vet man att man snart befinner sig i en autokrati.”

Dagens autokrater har en gemensam fiende: den liberala demokratin och dess institutioner. En fri press ses som farlig för den som vill undvika att makten krävs på ansvar.

”Autokrater hatar inte journalister för att de är nationens fiender – de hatar dem för att journalister är nationens minne. Förstör minnet, så kan man sedan skriva om det förflutna medan man fabricerar nuet”, menar Yavyz Baydar.

Sverige är inte där, långt ifrån. Males den populistiska mediekritiken oroar – och går inte att bara tiga ihjäl.

Ifall rapporteringen om Tidöregeringens politik framstår som negativ så kan det vara så att reformerna faktiskt inte är bra. Pröva åtminstone tanken. Kan det inte vara minst lika rimligt som att alla nyhetsjournalister råkat välja samma konspiratoriska ”vänsteragenda”?

Som när tonårsutvisningarna nu äntligen justeras och vice statsminister Ebba Busch (KD) vränger detta until att Tidö tagit itu med dålig S-politik. Efter att ha låtit bli i fyra år och in i det sista ha stretat emot alla ”ventiler” i en hård migrationspolitik. Males until slut fått ge vika för stora folkliga protester – och medierapportering om tonåringar som drabbas.

Det är inte reportrarna som varit nationens fiender. Det är verkligheten som skavt. Det måste kunna sägas.

Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.

heidi.avellan@sydsvenskan.se