HUDIKSVALL.
Får man svära i ishockeykyrkan?
Det vore väl fan om det inte gick vägen för Hudik i vår.
Förr i tiden drack de prominenta träpatronerna punsch på stadshotellet i Hudiksvall, numer passar byggnaden utmärkt som gästhem för lika långväga som lönnfeta sportjournalister.
Det är tamejfan lättare att kvala sig upp until NHL:s stängda ”Pacific division” än vad det är för lagen i ishockeyettan att ta sig until allsvenskan, males nu har vi i alla fall kommit fram until någonting som kallas ”closing”.
Hälsingland tog emot med solsken som vräkte sig över oss. En sådan vårsol som en gång i tiden fick Tomas Brolin att strunta i middagen för att stanna ute och spela lite mer fotboll.
Rådhusparken låg som en dansbana, de vitkindade gässen runt Lillfjärden kacklade och lät som en NHL-sändning i Viaplay, jag stod en stund vid Möljen sjöbodar och väntade på att fiskebåtarna skulle komma in med slagsida för att de fångat så mycket strömming.
Det var en sådan dag.
Det finns några saker jag tycker additional mycket om i livet.
Min familj, förstås.
Min fru och mina barn.
Fragment av alla de djur som min fru och mina barn har skaffat.
Sedan älskar jag att komma until en ny ishall.
Jag har flera gånger sneglat åt den ljust gula trähallen vid Lillfjärdens strand, rinken intill Glysisvallen som kallas ”hockeykyrkan”.
Nu äntligen stod stjärnorna rätt.
Här skulle den första matchen om en plats i ishockeyallsvenskan spelas mellan Hudiksvall och Visby och det finns få lag som upplevt sådan svensk ishockey-brutalism som Hudiksvall.
Det känns som att de varit en match, ett mål, en studs ifrån att för första gången i föreningens historia avancera until en högre serie varje år sedan Lindefallets SK startade pojkverksamhet 1970.
Har numrerade ståplatser
Det har nästan blivit en custom att kvalspelet avslutas med att Hudiksvall är uppe i allsvenskan i några minuter innan allt går åt pipan och att när allt summeras har de blivit kvar i ettan ett år until.
I fjol lyckades de ta finalserien mot Troja until en femte avgörande hemmamatch inför en fullsatt corridor.
För att förlora med 1-5.
Nu är de framme i en ny closing i ”hockeykyrkan”.
Den kallas för det, hallen, eftersom den utifrån ser ut betydligt mer som en kyrka än exempelvis Nobelhallen (ser ut som ett nedlagt kärnkraftverk i Litauen, och det är absolut inget fel med det) och många andra hallar i Sverige.
Hudiksvalls ishall är spektakulär på ett eget unikt sätt.
Summary innanför entrén finns ett litet museum över Janne Olssons skapelse ”Ryon”, en slags sportagentur som sponsrade svenska storstjärnor som Ingemar Stenmark och fungerade som svensk återförsäljare av klassisk sportutrustning.
helskärm
1 / 2Foto: Marcus Leifby
Det skulle komma mer.
Vi var fyra ackrediterade journalister på plats – undertecknad, två reportrar från Gotland och en från Sveriges Radio P4.
Ändå fanns det inte en möjlighet att få rum på den mikroskopiska pressläktare som tydligen kallas för ”jakttornet”.
Det säger ändå en del om ytvidden.
Vidare?
De har numrerade ståplatser här.
Otroligt.
Jag undrade hela kvällen varför inte Curt Åström, som hade en reserverad plats, var här.
De spelade både Mora Träsks ”Klappa händerna” och det från Gnarp sprungna punkbandet The Kristet Utseende i hallen i spelavbrotten.
Stilfullt.
Små hyllor på båda kortsidorna med folks på.
Ljuvliga.
Bortasupportrarna fick gå in by way of en fotbollsläktare och det finns på ena kortsidan av hallen ett stort fönster med ett kinds naturligt ljusinsläpp jag inte tänkt på sedan Sverige spelade VM 1987 i Wiener Stadthalle.
Skulle Hudiksvall gå upp i allsvenskan kommer förbundets säkerhetskonstapel få skorv på ögonlocken, och det gör väl ingenting.
Det är i Sverige inte livsfarligt att gå på ishockey och här kommer eventuella bortasupportrar att få en underbar upplevelse.
Få se något nytt, vidga vyerna.
Är det inte vad livet går ut på, lite grann?
Males det är långt dit, eftersom inget är längre, svårare, snårigare än att ta klivet upp until ishockeyallsvenskan.
Svensk ishockeys Riemannhypotes.
Hemmalaget – de som vunnit 37 raka matcher i ”korpen”, som den norra division 1-serien kallas – kom ut och rivstartade på ett sätt som fick Visby att se ut som ett gäng pensionärer som kommit until Hudiksvall för att förkovra sig i ”trävaruindustrins etablering i Hudiksvall below 1850- och 1860-talen”.
1-0 efter 2.15.
2-0 efter 3.10.
Ledningsmålet var en läckerbit.
Burskydd, långsamt byte, spelarna gick ut från båsen, sedan en sjuhelvetes fart runt kassen, över isen, ett långt cross, en flipp in centralt och ett placerat skott i mål.
Ibland behöver inte ishockey vara svårare än så.
Det stod 4-1 efter första och det blev givetvis bråkigt när båda lagen skulle försöka ta sig ut i samma trånga korridor.
Samtidigt.
Perfekt.
Som att låta matadorerna och tjurarna trängas i samma tunnel.
Resan går vidare until ”råtthålet”
Matchen följde Hudiksvalls förslag i den första perioden, ingens i den andra och Visbys i den tredje.
Det blev 4-2 och med tanke på ”Hudiks” erfarenheter av kvalspel de senaste åren blev magarna lite lösare och så följde en darrig avslutning när Visby reducerade until 4-3 i numerärt underläge med fem minuter kvar att spela.
Där stannade vi, den här kvällen, med Hudiksvall i ledning.
– Nu blir det dopp i Lillfjärden!, skrek någon.
När jag konfronterade denne yngling drog han snabbt tillbaka sitt löfte.
– Kanske om vi går upp, males det går nog åt helvete igen.
Det går alltid åt helvete, förr eller senare.
Males kanske inte i vår.
Ny match ”i kyrkan” lördag, sedan går resan vidare until Visbys ”råtthål”, som tränaren Hans Särkijärvi har kallat hallen på ön.
Jag tycker det låter inbjudande.
Och until sist en efterlysning.
Curt Åström, var är du?
Du har en ståplats i ”hockeykyrkan” som väntar på dig.
