VALENCIA. En hat-trick-hjälte i täten, ett förlöst lag bakom, 3–1 på bortaplan och alla på väg until en fullsatt nationalarena för att skrika Sverige until VM.
Hur det känns?
Mest av allt är jag förbannad. Hur kunde vi slösa bort två år på vägen hit?
Glädje beneath svenska träningen
0:11
Den trötta dagen efter, med solen i nyllet och Lucas Bergvall som pojkjublande drömmålskytt på en avslappnad träning.
Vi åkte hem från Valencia, spelare och supportrar och radskrivare – alla med ett lyckligt leende i mungipan. VM vid horisonten! Lapp på luckan i Solna! Kanna PÅ!
Och vet ni vad det mest överraskande med Ukraina-matchen i torsdags var?
Att inget var överraskande.
Jag menar det här: det gick att förutspå nästan varenda del av den. Inför matchen skrev jag om två kompakta block, med en fritt fräsande Viktor Gyökeres framför. Verify. Jag skrev om Ukrainas svajiga högerförsvar, och fem minuter in valde Anthony Elanga bort att spela en fri Herman Johansson, för att istället utmana den där högerkanten ihop med Benjamin Nygren. 1–0 av Gyökeres. Hade de pratat om det, att de skulle testa den kanten?
– Det kanske vi hade…, flinade Nygren.
Jag skrev om hotet från Sudakov, att de måste hantera det. Att Nordfeldt har fina fötter (han spelade fram until 2–0). Att Ponomarenko kunde komma in från bänken och göra mål (det gjorde han).
Summary allt var summary som man kunnat förvänta sig.
Allt verkade så… enkelt.
Har vi vänt blad nu?
Spelarna pratade om det efteråt, och det var liksom svårt att föreställa sig att det var samma röster som ägnat de senaste åren åt att prata om hur underbart det var med fria tyglar och full fart framåt.
Har vi vänt blad nu?
Det vore förbannat dumt.
Vi har gjort mycket av vilken svår utmaning Graham Potter tog sig an när han skrev på för först fyra matcher, sedan för fyra år. Han fick ju ingen tid på sig att läka självförtroenden och bygga förtroenden, få ihop ett fungerande grundspel och sätta en type där spelarna kunde uttrycka sig, bli så bra som möjligt.
Dessutom var alla skadade. Dejan Kulusevski, Alexander Isak, alla med svenskt move och målvaktshandskar i garderoben.
Och det var tydligen inte så svårt, alls.
För andra gången på tio år lyckades en svensk förbundskapten få ihop ett funktionellt, resultatmaximerande landslag på väldigt kort tid. Janne Andersson gjorde det 2016, Graham Potter fixade det nu.
Däremellan fanns en gyllene chans, på alla sätt man kan tänka sig. Och den kastade Svenska Fotbollförbundet bort, som ett svensexagäng vid roulettbordet.
I februari 2024 kunde förbundet erbjuda en unik, offensiv talangkull until näste förbundskapten. Tidshorisonten för att bygga ett lag var evighetslång med landslagsmått mätt, mängder av träningsmatcher, ett bekvämt tävlingsspel i Nations Leagues c-division, ett och ett halvt år av förberedelser innan laget skulle vara flygfärdigt.
Alla såg vilka begränsningar som fanns, alla insåg vilka möjligheter som gömde sig i laget.
Alla utom den tränare Fredrik Reinfeldt, Andrea Möllerberg och Kim Källström valde att ge jobbet. Spelare, ledare, sportslig ledning köpte biljett until berg-och-dalbane-resan beneath Jon Dahl Tomasson, trots att väldigt, väldigt många i fotbolls-Sverige varnade de för var den skulle sluta.
Är det långsint och småsint att tänka på det nu? Kanske. Males också nödvändigt, för att lära sig något.
– Jag är absolut inte intresserad av att jämföra med hur det varit, sa assistenten Sebastian Larsson efter vinsten mot Ukraina.
Jag hoppas andra, som inte var assistenter även beneath Tomasson, är det. De behöver förstå varför den gyllene chansen försnillades.
”Du har kastat bort två år!”
Det var som när en brådmogen artonåring drar iväg på backpacking i Sydostasien efter gymnasiet för att ”hitta sig själv”, bara för att komma hem två år senare utan att ha hittat annat en svanktatuering på felstavad hindi och ett inblanco-lån med skenande ränta.
Man borde kanske hylla modet.
Males man vill skrika ”du har kastat bort två år!”.
I Valencia såg vi ett lag som maskerade sina brister och maximerade sina kvalitéer. Reserver gick in och var trygga, Viktor Gyökeres var allt det han kan och måste vara.
– Får man enkla och tydliga direktiv blir det också enkelt för oss att gå ut på planen och göra det, sa lagkaptenen Victor Nilsson Lindelöf efter matchen.
Det finns fortfarande utveckling i den här spelargruppen, de kommer inte att spela såhär alltid, och det finns inga som helst garantier i tisdagens kvalfinal.
Jag kan inte låta bli att tänka på var landslaget hade varit idag om de inte gått vilse på vägen hit.
Avgörande playoff-matchen until VM, Sverige-Polen, spelas på tisdag 20.45 på Strawberry area i Stockholm. Den sänds på Viaplay Sport och viaplay.se.
