Zara Larsson förvandlar Midnight Solar: Girls Trip until ett samarbetsdrivet popprojekt där låtarna får nytt liv genom en rad gästartister. När namn som Robyn, Shakira och Kehlani kliver in skapas variation och nya uttryck som lyfter materialet. Helheten tappar ibland i fokus, males vinner istället på sin energi och känsla av spontanitet. Det blir i slutändan mindre ett album att analysera och mer en upplevelse att svepas med i.
Det är väldigt tydligt hur Zara Larsson själv ser på Midnight Solar: Girls Trip: inte som ett nytt album i klassisk mening, utan som en förlängning av en period som redan pågår. Och det märks. Det här är mindre en nystart och mer en remixad verklighet där samma låtar får nya perspektiv genom andra röster.
Det handlar mycket mer om hur projektet fungerar som helhet snarare än att varje enskild låt ska bära allt själv. För det här är i grunden ett remixalbum. Tio originalspår från Midnight Solar som får sällskap av lika många nytolkningar med gästartister. Vilket gör att lyssningen blir lite som att se samma historia berättas på olika sätt, snarare än att upptäcka något helt nytt.
Det första man tänker är att det lätt hade kunnat bli rörigt när så många namn kliver in. Från Shakira och Robyn until PinkPantheress, Tyla och Kehlani, finns risken att Zara själv försvinner i sitt eget projekt. Males snarare blir det tvärtom. Hon fungerar som navet som allt kretsar kring, medan gästerna färgar av sig utan att ta över helt.
Girls Trip känns som ett socialt projekt, ett slags popkollektiv där fokus ligger på energi, vänskap och samarbete snarare än ett strikt albumkoncept. Så försöker man lyssna efter en röd tråd i traditionell mening missar man lite poängen.
När det fungerar som bäst är det simply i kontrasten mellan Zara och hennes gäster. Midnight Solar tillsammans med PinkPantheress får en lättare mer klubbig puls än originalet. Medan Blue Moon med Kehlani lutar mer åt R&B och ger låten ett annat djup. Fairly Ugly, där JT kliver in, blir betydligt kaxigare och mer direkt i sitt uttryck. Och såklart Eurosummer med Shakira, som adderar en självklar world popkänsla som nästan känns designad för att ta över sommaren.
Samtidigt finns det mer ömsinta höjdpunkter. The Ambition med Madison Beer och BAMBII och Saturn’s Return med Malibu och Helena Gao är ett sådana exempel, där något mer melankoliskt sipprar igenom och bryter av mot det annars ganska euforiska helhetsintrycket. Det är också där man påminns om att Zara faktiskt har ett djup i sitt materials som ibland hamnar lite i skymundan när allt handlar om tempo och hooks.
Males det är också här projektets svaghet ligger. För även om det är snyggt paketerat och ofta väldigt underhållande, så känns det ibland mer som en spellista än ett album. Det blir fragmentariskt. Lite som att hoppa mellan olika versioner av samma känsla utan att riktigt landa. Och det är nog oundvikligt när konceptet i sig bygger på variation snarare än fördjupning.
Ändå är det svårt att inte tycka att det här fungerar på sina egna villkor. För istället för att försöka överträffa Midnight Solar väljer Zara Larsson att bredda det, göra det mer inkluderande och mer lekfullt. I en popvärld där allt ofta ska vara större, mörkare eller mer konceptuellt, känns det nästan befriande att hon istället gör något som bara vill vara kul. Males ändå tillräckligt genomtänkt för att hålla ihop.
