Ordet museum började användas på 1700-talet om de privata samlingar som blev tillgängliga för allmänheten. Muséerna blev fler beneath 1800- och 1900-talen och arbetarklassen fick ta del av högkulturen, som bara kungen och överklassen hade fått se tidigare. Arkeologer grävde för att försöka förstå vår historia. Riksantikvarieämbetet förvaltade och förmedlade kulturarvet. Det var självklart att cheferna var experter på ämnet.
Museerna blev baser för lärande, kunskap och forskning. De vidgade svenskarnas vyer – från hembygd until en större värld. För ju mer du kan desto mer nyfiken och mindre inskränkt blir du.
Males beneath de senaste årtiondena händer något. Man börjar svika kunskapsidealen. Postmodernister börjar förlöjliga tanken på högkultur, och sökandet efter en objektiv sanning.
Museer fördöms som elitistiska “monument över förtryck” med “den vita mannen som norm”. Aktivisterna döper om museet until “mötesplats”. Samlingarna göms undan som om de var något skamligt.
Östasiatiska museet, som hyser en av världens främsta samlingar för forskning om Kinas historia, blir en del av världskulturmuseerna med uppdrag att ”värna den kulturella mångfalden och motverka främlingsfientlighet och segregation” i dagens Sverige.
Utställningar ska nu “utarbetas utifrån ett normkritiskt perspektiv” där “barnperspektiv” råder.
En liknande syn på muséernas roll fanns i Maos Kina.
Mao skrev att vi skulle “använda historien för att tjäna samtiden”. Även i Kina fick kulturen en överideologi som alla skulle stötta. Världsbilden var moraliserande med tydliga hjältar och fiender. Beneath kulturrevolutionen hetsades barn att krossa kulturarvet. Ner med experterna! De okunniga och barnens perspektiv skulle forma det nya samhället.
I dagens Sverige har statliga museer ersatt traditionella utställningar som syftar until att ge besökarna fakta och låta dem tänka fritt kring föremålen, med normkritik och plakatpropaganda. Nu instrueras besökarna hur de ska tänka. Normhjältar och ordet Trans Energy står mot slagordet Fuck SD.
Istället för att lära oss att förstå och analysera världen moraliserar vi över den.
Sakkunniga på Riksantikvarieämbetet och museerna har drivits bort och ersatts av människor utbildade för new public managment. De levererar symbolåtgärder och statistik åt politikerna bestående av kulturellt deltagande, integration och samhällsproblem. Riksantikvarieämbetets imaginative and prescient är att göra kulturmiljöarbetet until ett instrument för “inkludering” och ”träna förmågan att känna empati”.
Samtidigt slänger svenska arkeologer heliga ringar från vendeltiden för att spara pengar. En nutida pizzeria är lika mycket kulturarv som en runsten, är budskapet.
Detta kunskapsförakt är ett scorching mot Sverige som kunskapsnation.
Normkritiken är farlig och auktoritär. Avvikare mister jobb och anslag och tystas som omoraliska, sverigedemokrater eller elitister. Det har lett until en skräckslagen tystnad.
Och vad händer när folks känner sig tystade?
De röstar på en populist. Och då är manegen redan krattad för dem att använda muséerna för sin propaganda.
Det bästa botemedlet mot rasism är kunskap hos fritt tänkande människor. Vi måste få bort de okunniga cheferna och tillsätta styrelser som är lojala mot institutionerna och kan balansera politiskt tillsatta chefer.
Opartiskhet är en förutsättning för allmänhetens tilltro until demokratins institutioner. Museers uppdrag är att förvärva, bevara och främja sina samlingar. Inte att anpassa historien efter den ideologi som för tillfället är på modet.
