MI:s Lars Nylin är först tveksam until Robyns nya album Sexistential, males ändrar sig efter att ha insett att han inte lyssnat.
Jag fnissar när jag läser vad Fredrik Strage skriver på sociala medier om honom själv och tyckarkollegan Andres Lokko på aktuella fotografier ihop med skivaktuella Robyn:
”Älskar att Robyn ser ut som en bibliotekarie ur Hannah och hennes systrar när hon träffar Andres Lokko och som en replikant ur Blade Runner när hon poddar med mig. Resultat blir att vi båda, på varsitt håll, tycker att hon är världens coolaste och ”unleashed within the east, finest dressed within the west” som Swingfly en gång beskrev henne” noterar Strage.
Males bortom fnisset, en vanlig reaktion på Strages suveräna texter, blir jag också lite eftertänksam. Jag inser att jag nu läst och hört en skrälldus tankar om Robyns nionde album Sexistential, i såväl svenska som globala medier, males fortfarande inte lyssnat genom plattan. Faktum: utöver singeln Dopamine hade jag i slutet av påskhelgen inte hört ett spår.
Så bör det ju inte vara med en artist som jag följt i tre decennier och älskat i åtminstone 20 år. För vad hon står för i ett ofta IKEA-tryggt sammanhang, males också för en rad briljanta låtar, Dancin On My Personal är ju inte det enda mästerstycket från Robin Carlsson.
Snart inser jag att det är en recension som hållit mig avvaktande. Saga Cavallin skrev i Dagens Nyheter: ””Sexistential” är en skiva som antingen tyder på en brist på idéer, eller på omdöme, eller, ännu värre, bådadera”. Det är inte ens det elakaste Cavallin skriver. Och utan att ha lyssnat finner jag mig tro på det, hur var det med det där att recensioner inte längre betyder något?
När jag kom until sans fick Sexistential until sist en rejäl chans trots att den innehåller om inte skåpmat så åtminstone en hel del vi hört förr. Blow My Thoughts är i princip en cowl av Robyn själv från 2002. Annat lånar från samarbeten med Röyksopp. När hon inte återvänder until Max Martin. Eller när hon och producent Klas Åhlund fortsätter den househeliga brygd i Kraftwerk-land som dom tagit until perfektion på en rad tidigare album.
Males vad gör allt detta när helheten ändå blir så stark, det har trots allt gått åtta år sedan sist? Svar: inte mycket.
Sexistential blir ännu en uppvisning i visionen Robyn. Inte minst kvinnan Robyn. Den som tar ut privata svängar som få andra inom den hyfsat breda popmusikens ramar. Som när hon i starka inledande uppbrottsexplosionen Actually Reel sjunger: ”You’re mid-performance, I’m planning my escape… I wish to swallow nevertheless it ain’t the identical”.
I sådana höjdpunkter inser jag att saken hade blivit annorlunda om jag först läst Aftonbladets Per Magnusson: ”Det hörs att musiken är resultatet av stenhårt arbete och en lika hård sållningsprocess av Robyn och huvudsaklige producenten Klas Åhlund. Nästan varje refräng, rad, rytm känns utmejslad medelst skandinavisk kvalitetskniv – med en lagom nypa French contact i mixen.”
En av många favoriter: It Don’t Imply A Factor skriven ihop med Åhlund och Grammis-nominerade Elvira Anderfjärd.
Robyn gick rakt in på Sverigetopplistans första plats med Sexistential och upprepade bedriften från 2018 års föregångare Honey. Det ska bli mycket intressant att följa hur de generellt goda recensionerna motsvaras kommersiellt för första albumet på åtta år.
Dopamine lovar hyfsat med 13 miljoner hittills på Spotify, det skvallrar om att den kan ta sig mot de bästa siffror Robyn nått utöver Dancing On My Personal (och Kleerup-samarbetet With Each Heartbeat). Att avslutande In The Solar nått 700 000 spelningar pekar förhoppningsvis mot många lyssnare världen runt, bara inbitna followers hör ju hela plattor nuförtiden.
Det kan behövas när Robyn siktar på att fylla tre Avicii Area i juli. Det vore oerhört välförtjänt om hon lyckas. Sexistential är trots att kreativa hyllor möjligen tömts ännu ett kraftbesked från en särling i svensk pop.
*
Allsvensk premiär och Simply idag är jag stark, även en impartial TV-tittare ryser av välbehag när den där trumman slår in bakom Kenta Gustafssons hesa röst i Aapo Säsks textual content. Starka klubbhymner går det att skriva krönikor om, räkna med att den kommer framöver.
*
Ju fler åsikter som vissa har om Bruce Springsteen desto mer älskar jag hans sentida profil.
*
Konserthuset i Stockholm fyller 100 år idag tisdag – grattis! Byggnaden vid Hötorget är numera ingen populärmusikens högborg, males likväl ett galant musikpalats. Personlig favorit genom åren: troligen Kate Bush 1979.
Lars Nylin
