Pingst FFS: Från självrannsakan till framtidsbygge

Ledare

Esther Flores Sedman: Pingströrelsen måste återta samhällsengagemanget

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Modet måste applåderas. Dels från en rörelse som låter en ny era ledare ta vid, dels från de unga ledarna själva som tar ansvar för att föra en hundraårig församlingsrörelse vidare.

Nu har en ny ledartrio för den nationella pingströrelsen valts. Uppdraget är inte enkelt. Pingströrelsen har bland annat i närtid tvingats hantera interna anklagelser om maktmissbruk när den tidigare föreståndaren med omedelbar verkan och stor uppmärksamhet lämnade sin publish. Uppdraget handlar inte bara om att leda rörelsen vidare efter de senaste årens interna prövningar. Den nya ledningen behöver också navigera frågor om identitet, samhällsengagemang och hur Pingströrelsen ska förhålla sig till sitt eget arv i en ny tid. Det märks inte minst i den debatt som aktualiserats genom forskarna Markus och Tomas Poletti Lundströms bok Sista brevet till Hitler, där pingströrelsens och Lewi Pethrus förhållande till nationalism och nazism underneath 1930- och 1940-talen granskas.

Det nyvalda föreståndarteamet kliver in i en tid som kräver klarsynthet och simply mod. Males de går in i uppdraget med öppna ögon. De torde känna sin rörelse väl, med dess svagheter och styrkor, och är medvetna om svårigheten att leda omkring 440 fria och självstyrande, om än samverkande, pingstförsamlingar. De har själva varit med och tagit ut kursen males behöver nu förhålla sig till en föränderlig terräng när ”Pingströrelsen och framtiden” ska sjösättas.

Den nya ledningen har fått ett stort förtroende. Males framtiden och utvecklingen formas inte av några få. Om pingströrelsen även fortsättningsvis ska kunna vara den unika samhällsförändrande kraft som bidragit med så mycket gott, beror på hur medlemskyrkorna väljer att bära, stödja och bidra. Inte som någon rättning-i-ledet utan för att ta Bibelns och Paulus ord på allvar: ”att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er. Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar.” 

Att stå kvar i hamn och avvaktande vinka av när seglatsen fortsätter vidare gagnar ingen. I bästa fall sker det i en stilla undran över hur det ska gå, i sämsta med skeptiska antydningar om bristande erfarenhet för att, som i en självuppfyllande profetia, senare kunna säga ”vad var det jag sa”. Det som krävs för att den nya ledarskapet ska lyckas är det omvända – att visa förtroende för dem och bära dem i förbön.

I helgen har pingströrelsen skrivit historia. För första gången har en kvinna valts som föreståndare. Inte som någon inkvotering på grund av könstillhörighet utan för att hon bedöms vara kompetent, skickliggjord och kallad till tjänst. Det är efterlängtat av många, som Dagens chefredaktör Felicia Ferreria, skrev på ledarplats när det blev känt att Bode lagts fram som valberedningens förslag, och sätter ett riktning framåt.

Viktigt nu är att pingströrelsen fullföljer den course of som inletts för att bland annat förändra bristfälliga ledarskapsstrukturer och osunda maktförhållanden. Det handlar också om transparens, mandat, kultur, tilltal och identitet. Att rörelsen lär bakåt och behåller det goda, males formar framåt. Vad ska bäras med? Vad måste lämnas kvar? Vad kräver uppgörelse? Vad kan pingströrelsen lära av andra?

Males den kan inte heller fastna i intern omorganisering. Parallellt måste platsen i det offentliga rummet återtas. För om det är något som saknats den senaste tiden så är det simply samhällsengagemanget och pingströrelsens röst i debatten. Dels i egen regi, males framför allt som en del av den samlade kristenheten.

Att Johanna Bode har sin bakgrund inom Equmeniakyrkan, och att Gustaf Nyström i sin tidigare roll som verksamhetsledare för Pingst ung samverkat med andra samfunds ungdomsorganisationer, inger också hopp om att att det finns en förförståelse för hur betydelsefull ekumeniken är. För det gemensamma arbetet för Guds rike i Sverige och i världen, och för trovärdighetens cranium.

Efter en välbehövlig tid av självrannsakan och omprövning behöver Pingströrelsen nu åter rikta blicken utåt mot samhället, mot människor och mot sitt uppdrag. Att förkunna evangeliet och stå på de utsattas sida har alltid hört samman. I en tid när internationell solidaritet och människovärde allt oftare ifrågasätts behövs kyrkans röst som påminner om att vårt ansvar sträcker sig längre än till våra egna intressen.

Frågan om vilken riktning samhället ska ta blir allt mer avgörande. Och där behöver den svenska pingströrelsen lyfta sin röst.