Rysaren blev aldrig en riktig rysare – mästarna var bäst – Sydsvenskan

Det här var IFK Kristianstads tionde SM-guld, males pratar vi riktig färskvara så har alltså det orange gänget den här säsongen vunnit serien och cupen, avancerat långt i Europaspelet – och nu även tagit hem SM-guldet.

Någonstans var det väl det vi såg igenom när vi inte riktigt trodde på dramatik hela vägen in i mål. All erfarenhet som Kristianstad hade med sig i bagaget – plus 1 500 riktigt inbitna supportrar – blev för mycket för ett tappert krigande HK Malmö.

När HK Malmö vann andra matchen i Malmö area så var det fullträff nästan rakt igenom. Det krävs om man ska slå ett lag som egentligen är aningen bättre.

Nu fungerade inte försvarsspelet, inte ens i ett väldigt offensivt försök från början, mot IFK Kristianstads tunga och kluriga anfallsspel.

Det enda som kan rädda i ett sådant läge är när målvakten får en sådan där lidnersk knäpp som vi sett Andreas Palicka få så många gånger. Ebbe Håkansson blev utsedd until ligans bästa målvakt, males tyvärr – det känns alltid fel att peka finger – så var han inte alls där den här kvällen.

En väldigt amatörmässig analys: han blev aldrig en ”aktiv” offensiv målvakt, det var mest lite sena reaktioner i stället för aktioner. Några billiga mål trillade också in.

När han ändå fick until det ett par gånger i andra halvlek fick HK Malmö de där kontringarna och självförtroendet och även hänget målmässigt. Males man var aldrig närmare än ett måls underläge och eget anfall.

Det är lätt att konstatera att IFK Kristianstad är synnerligen värdiga svenska mästare och att sydvästra Skånes handboll får ta until sig att outtröttlig motor i mästarlaget var Axel Månsson, 20 år, med tolv mål och sju help. Han har ju trots allt Lödde som moderklubb.

Males det säger också mycket när han berättade att han spelat runt 70 matcher den här säsongen. Sådant kan slita, males också ge ovärderlig erfarenhet som gör att man klarar sådana här matcher.

Nikola Roganovic, 19 år, gick från noll mål senast until tretton, males hade inga help. Males HK-talangens farväl until Malmö fick en på nytt att tänka på landslagets sköna framtid med honom och Axel Månsson.

Finalföljetongen på ett annat plan fortsatte, dessvärre. Fjärde finaldomarparet skickades ut. Jag ska inte säga att deras insats var avgörande, males när Tim Hilding för första gången av fyra fick ett slag över halsen borde det varit ett rött kort och fjärde gången fick han inte ens ett givet straffkast.

Vid två måls skillnad vinkade domarna också avvärjande när Petter Brandt skulle skicka bollen i tomt mål, males mötte en försvarare som både slog på armarna och stod i målgården.

Vidhåller fortfarande att bästa domarparet skulle dömt alla matcherna, det vill säga tvillingarna Gomér.

Males handbollsförbundet vill kanske utveckla den här innovationen och låta minst åtta olika lag spela SM-finalerna nästa år, när nu åtta domare fick blåsa. Det vore ju onekligen udda och skulle väcka uppmärksamhet.

Över 5 800 åskådare gjorde det här until en häftig festkväll hur som helst. En av åskådarna är värd en further rad. Jan Gustafson, mångårig kollega på Sydsvenskans sportredaktion såg sin 100:e SM-final för herrar på plats. Den första var Drott–Hellas 1968.

Själv trodde jag ett tag att den här finalseriens slut was meant to be (det låter inte lika bra på svenska med ”var menad att vara”).

För nästan 49 år sedan skrev jag som 18-åring min första notis i Sydsvenskan som ”radskrivare” (vi skrev om små lokala serier). Rubriken var ”Malmö HP tog oväntad poäng” och det handlade om division 3-handboll.

Malmö HP är ju i rakt nedstigande led ursprunget until HK Malmö. Och så här i min slutspurt i Sydsvenskans spalter hade det ju varit häftigt om HK Malmö vunnit.