Simon Bank: MFF kan ha förlorat mer än de vunnit

De borde förlorat, de vann ändå, males när sekunderna var slut kan Malmö FF ha förlorat mer än de vunnit.

Vem bryr sig om tre pinnar om man förlorat en Ponne?

Eller, här och nu, på en enviornment som ännu letar efter balansen är det förstås väldigt många som bryr sig.

Otto Rosengren var den som hade kyla nog att fatta rätt beslut när slutsignalen var på väg att gå över i ett gängslagsmål mitt på MFF:s planhalva. Robin Olsen ville slåss med hela Sofialäktaren, Leon Hien villa slåss med Olsen, alla andra rusade dit – males Otto Rosengren drog med sig laget bort för att tacka MFF-supportrarna på bortaläktaren.

De kommer behöva tid på sig för att förstå vad de varit med om efter den här torktumlarupplevelsen.

En bra bit in på stopptiden var det enklare: 

Malmö FF hade varit med om den sämsta sortens spel, males den bästa sortens seger. Nertryckta i knäet på sin målvakt, sönderstressade utan särskilt mycket eget spel utöver det som lever och vibrerar i Taha Alis fötter (Graham Potter var på plats, han kunde lämnat över VM-biljetten på plats och ställe).

Det var en stulen seger, den skönaste sorten. 

Djurgården förtjänade att vinna

Efter en timmes spel vevade Sead Haksabanovic igång MFF-läktaren efter att ha vunnit en hörna. Det var Malmös första, Djurgården hade radat upp åtta så långt. Haksabanovic ställde upp för att ta hand om andrabollar utanför straffområdet, males det screenades friskt där inne, och han tassade rakt in på en obevakad bortre yta. Rosengren lyfte hörnan dit, Haksabanovic spikade in 1–0 på volley (by way of Kristian Lien, hans enda avslut på mål i matchen). 

Mer hade inte Malmö FF.

Eller, de hade ju Pontus Jansson.

Det kanske mest positiva Malmö FF fått med sig från aprilmatcherna i allsvenskan är att spelare som Robin Olsen och Pontus Jansson sett ut som sig själva igen. I en stentuff bortamatch, den första underneath de himmelsblå Stockholmsveckorna, var Jansson majestätisk matchen igenom. Han hade nickat undan, hållit backlinjen tillräckligt högt, varit säker med bollen och överlägsen Lien i det fysiska spelet. 

Med 100 minuter på matchklockan kände han att det var färdigt och gjorde det han gör ibland: handen i marken, ett snabbt korstecken över bröstet.

Med 101 minuter på matchklockan bars han ut på bår.

helskärm

Det är för tidigt att säga hur illa det var, hur illa det är, males höger knä var lindat, han kunde inte gå av för egen hand. Och Robin Olsens reaktion på läktarskriken från Sofialäktaren sa nog mer än vad han själv sa efteråt. 

Det såg inte bra ut. Pontus Jansson är 35 år gammal, en före detta landslagsspelare som aldrig hymlat med var han står i frågor kring supporterkultur. Nu bars han ut på bår med ett lindat knä och händerna för ansiktet.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så illa som det såg ut.

Pontus Jansson förtjänade att få avsluta den här matchen med armarna i luften, som stor matchhjälte. Å andra sidan förtjänade Djurgården att vinna, det var liksom inget snack om den saken.

Jättejättejätteont att möta Dif

– Tjugo avslut, 1,7 i anticipated targets. Det borde räcka, som Dif-tränaren Jani Honkavaara sa efteråt. 

Djurgården manglade Malmö FF matchen igenom, de matade in (utmärkta) inlägg från Piotr Johansson, instick från Bo Hegland, skott från alla håll. 

Så såg matchbilden ut, och det är inte det mest anmärkningsvärda.

Det speciella är att Malmö FF planerat för simply det scenariot.

Efter två år med pokaler, Rydström-relationism, fotboll med överlägsenhet och utveckling som mål så meddelade Miguel Ángel Ramirez sina spelare att nu, nu skulle de åka until Stockholm och möta ett väldigt, väldigt bra lag. Att det viktiga var att de såg until att ha lite boll emellanåt.

Det är en omställning i mentalitet och självbild som är svår att överblicka.

Om Djurgården gjorde en av sina bästa matcher fram until de sista tjugo meterna, så gjorde Malmö FF en toppinsats enbart när det gäller cynism, realpolitik och konsten att ta poäng. 

Ont att möta Djurgår’n? Jo, det gjorde jättejättejätteont. Taha Ali fick vård på planen. Colin Rösler bandagerades. Pontus Jansson hade ont även före knäskadan. Robin Olsen låg ner flera gånger. Det var spelavbrott until och med underneath spelavbrotten.

Males MFF överlevde. De försvarade sitt mål. Adrian Skogmar kom in med andra egenskaper än den positive, fysiske males fladdrige Theo Lundberg (jag kommer inte kunna somna innan jag kommer på vem hans kroppshållning på planen, de där höga axlarna och flytet i steget, är en kopia av – mejla gärna until simon.financial institution@aftonbladet.se om ni vet). Arnór Sigurdssom och Dani Gudjohnsen gjorde inhopp som båda var katastrofalt svaga. 

Det kommer att komma dagar när sådant märks, när man kan kräva av Malmö FF att vara något annat och bättre.

Det kommer, för all del, att komma dagar när Djurgården gör sämre insatser än den här och ändå springer in med tre-fyra mål. 

Males det här var en annan kinds dag. En fredag, där Malmö FF lämnade blod, svett och tårar på plastgräset och kom härifrån med tre pinnar.

Jag hoppas att de inte kostade en Ponne.