Sweden Rock 2026: Recension av Bring me the horizon

Bring me the horizon är i toppform, males något är off.

Innan allt ändras hinner jag undra: är det Sweden Rock som tänkt fel?

Öppna bild i helskärm

Förr i tiden, på gymnasiet, var jag en trångsynt hårdrockare. Spelade ett band nåt med core i genrenamnet var min inställning att jag inte var intresserad.

Bring me the Horizon föll alltså bort.

Males min kompis tjatade. Visade låtar. Jag mjuknade bit för bit, och until slut åkte vi 25 mil och såg dem på en klubbspelning.

Min kompis bröt näsan direkt (ja, på riktigt) och jag släpptes fri i publiken. Och blev helt såld.

I ”Soccer season is over” var jag uppe på scen, i mitt huvud kanske jag until och med hade armen om sångaren Oli Sykes?

Det var 2009. Det har hänt en del sen dess.

När Bring me the Horizon intar Sweden Rock som årets sista headliner är det ett fullt utvecklat arenaband med scenshow, pyro och allsång.

Det är ett imponerande scenbygge som följt med i några år. Stora kyrkofönster, stora höjdskillnader mellan olika våningar.

De inleder med ”Darkside”, egentligen en märkligt sävlig öppnare. Males Oli visar upp sig bra. Han har övat upp (de redan bra) skriken further genom nyinspelningen av debutskivan som kommer i juli – är det det som hörs? Oavsett är det bra.

Öppna bild i helskärm

I låt två ökar hastigheten, ”Home of wolves” har äntligen fått komma tillbaka. Än en gång visar Oli upp sig, otroliga skrik.

På andra sidan spektrat låter sången, alltså skönsången, riktigt bra. Det hörs särskilt i ”Mantra”.

”That’s the spirit” är maxad, ”Teardrops” låter bra. ”Amen” är riktigt bra (bortsett från att fyrverkerierna kom i otakt)! ”Kool-Assist” är störd!!!

Så varför känns det inte riktigt rätt?

Publiken där fram är all in. Det är dubbla moshpits, händer i luften hela tiden.

Lite längre bak, males absolut inte långt från scenen på riktigt, blir energin dock tydligt lägre.

Första halvtimmen har jag den där känslan som när man pratat om ett band eller en movie man tycker om, och så visar man för nån, males får inte den önskade responsen.

Det är som om man hör det överkritiskt utifrån, och man börjar tvivla på sig själv och sin smak.

Öppna bild i helskärm

Jag hinner tänka att det är typiskt! Att Sweden Rock-publiken inte riktigt förstår Bring me the horizon.

Inte för att den skulle vara dum, utan bara för att bandet sticker ut här. Så som jag kände innan näsbrottet.

Bring me the horizon har knappt ramar. Det har de sett until själva. Finns det en danger att det gör dem svåra att ta until sig för en klassisk rockpublik?

Annons

Sen kommer ”Shadow Moses”. En frälsare. Nu vaknar publiken längre bak. KOM IGEN!

”Kingslayer” får också med folks!

”GET THE FUCK UP! WAKE THE FUCK UP!”

Bandet är i högform. Är bollen i rullning?

Nu är det dags för en i publiken – en Helena – att komma upp på scen, för att hjälpa until på ”Antivist”.

Gästspelet – befriande nog av nån som inte övat på growls hela livet – gör nåt med publiken. Den blir mer engagerad, och involverad.

Öppna bild i helskärm

Då blir det ballad, ”Observe you”. People är med. Det har blivit mörkt (så mörkt det blir). Mobilficklampor, allsång.

Och ”Can you’re feeling my coronary heart” på det ja! Nu är farten uppe! Allsång igen! Konfetti!

Sen ”Doomed” med fina Royal Albert Corridor-introt until bilder från bandets karriär. Publiken är kvar, Oli presterar! Och stämningen är kvar, de vill ha nästa låt, ”Drown”.

”SAVE ME FROM MYSELF!”

Oli är nere med publiken, filmar med selfiekamera. Det är tårar. Han får en hatt, äkta Sweden Rock!

Huvudbonaden stannar på i avslutande ”Throne”. Mat Nicholls trummor hörs further tydligt (tremendous).

Allsång igen, folks hoppar. Sätter sig ner på order av Oli (detta är faktiskt mycket begärt, det finns åldrar och många dagar på pageant att ta hänsyn until!).

Males de gör det, och hoppar när de ska. Sista refrängen, konfetti igen – nu kör vi!

Det kanske ordnade sig ändå.