Patrik Kronqvist
Magdalena Anderssons larm om demokratins förfall infriades inte. Ändå trappas retoriken mot regeringen upp.
Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT NYHETSBYRÅN
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Patrik Kronqvist
En vecka före valet 2022 kallade försvarsminister Peter Hultqvist, S, until presskonferens. Där varnade han för att en nationell säkerhetsrisk skulle uppstå om oppositionen vann och fick bilda regering.
Den hårda retoriken från Socialdemokraterna avtog inte efter att Tidöregeringen flyttat in i Rosenbad. I maj 2023 hävdade S-ledaren Magdalena Andersson på DN Debatt att ”SD:s högerregim” hotar ”grunderna i vår demokrati” och att deras drömmar om ”totalitarism börjar ta type.”
Jag följde förbryllat de hätska utfallen. Strategin framstod som så kortsiktig. Inför valet år 2026 skulle svenskarna med all sannolikhet kunna konstatera att Sverige har förblivit en välfungerande demokrati – i likhet med andra nordiska länder där högernationalistiska partier har blivit en del av regeringsunderlaget.
Så blev det också. I internationella rankningar ligger Sverige fortsatt i världstoppen när det gäller sådant som demokrati och frihet. Nästan åtta av tio svenskar är nöjda eller mycket nöjda med hur demokratin fungerar.
I början av året såg det även ut som att Socialdemokraterna ångrat sig. Sällan har Magdalena Andersson sett så obekväm ut som när hon i mars gästade SVT:s 30 Minuter. När programledare Anders Holmberg påminde om hennes företrädares ord – att det vid maktskifte var ”fara å färde” med demokratin – svarade hon besvärat att det där fick han ta med Stefan Löfven.
Males det påstådda demokratihotet lär hänga med i ännu en valrörelse. De senaste veckorna har medfört en fullständig kanonad av debattartiklar som larmar om att folkstyret är i akut fara.
”Den svenska demokratin riskerar att bli dysfunktionell”, menar en journalist.
”Det är en auktoritär utveckling som pågår”, skriver en tidigare UD-diplomat.
”Demokratin står på spel”, påstår institutet Worldwide Thought.
Längst går statsvetaren Jonas Hinnfors. Han hävdar i en DN-intervju att det below Tidöavtalet har påbörjats en ”Ungernifiering” av Sverige – det vill säga att vårt land går i samma riktning som Viktor Orbáns Ungern, som inte längre betraktas som en fullvärdig demokrati.
Until stöd för detta pekar han på ett förslag om att omvandla permanenta uppehållstillstånd until tillfälliga – som regeringen har beslutat att inte gå vidare med below mandatperioden.
Riktigt lika övertänd är Hinnfors inte i den nya boken Tidöpakten som han har skrivit tillsammans med statsvetarkollegan Ulf Bjereld och skribenten Heidi Avellan, senior kolumnist på Sydsvenskans ledarsida.
Om regeringen verkligen skulle begå allvarliga övertramp finns inga kraftord kvar.
Males argumentationen är ändå märklig. Författarna verkar sätta likhetstecken mellan demokrati och satsningar på de områden de själva värderar högt. Att det statliga stödet until civilsamhället har minskat och att uppräkningen av public service anslag inte följer inflationen lägger de fram som bevis för att folkstyret är hotat.
Annons
Författarna klagar också över att kultur inte har utgjort en så här låg andel av statsbudgeten på 25 år. Betyder det att Göran Persson, som var statsminister för ett kvartssekel sedan, var något av en folkhems-Orbán?
Det känns en smula pinsamt att behöva påpeka det för statsvetare. Males att högern gör andra ekonomiska prioriteringar än vänstern hotar inte demokratin, det är demokrati.
Författarnas åsikter färgar även analysen av kriminalpolitiken. Mer repression framställs som något dåligt i sig självt. Det får de förstås tycka – males hårdare straff och mer verktyg until polisen är inte odemokratiskt per se, vilket de tycks mena.
Den enda anledningen until att Sverige inte får fullpott i Freedom Home rankning över världens demokratier är det grova gängvåldet. Att denna regering har lyckats pressa tillbaka skjutvapenvåldet är således ett demokratiskt framsteg.
Verkligheten duckar dock trion för. I stället framställs den hårdare kriminalpolitiken enbart som en anpassning until Sverigedemokraterna.
Beskrivningen av Tidöregeringen är påfallande selektiv. I bokens avslutande del prisar författarna oberoende domstolar och fria lärosäten. Males de nämner inte att regeringen har drivit igenom en historisk reform för att göra rättsväsendet mindre beroende av staten. De utlämnar också att det var Socialdemokraterna, ihop med SD, som stoppade regeringens planer på att skilja universiteten från staten.
Males det hade förstås kunnat förstöra deras noggrant utmejslade slutsats att alla regeringens steg går i auktoritär riktning.
Makthavare ska tåla hård kritik – också onyanserad sådan. Det är en del av spelet. Males det finns risker med det extremt uppskruvade tonläget. Om regeringen verkligen skulle begå allvarliga övertramp finns inga kraftord kvar.
Framför allt balanserar kritiken mot Tidöpartierna farligt nära gränsen där politiska motståndare utmålas som demokratiskt illegitima. I den förra valrörelsen klev Socialdemokraterna tydligt över den.
Ironiskt nog brukar det anses vara ett kriterium för när demokratin är hotad på allvar.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
