Han ville kunna säga det.
Nu kan han göra det.
Thomas Andersson har besegrat cancern.
– Det värsta är bakom mig, nu kan det bara bli bättre, säger han.
Artikeln i korthet
Thomas Andersson, toppdomare i innebandy, friskförklarad efter tuff cancerbehandling.
Behandlingen var extremt påfrestande – han kunde varken äta eller dricka.
Nu blickar han framåt mot comeback och nytt livsmål.
Det var i somras som en av Sveriges främsta innebandydomare fick beskedet skivepitelcancer.
Thomas Andersson hade en tumör i halsen.
Expressen träffade honom i slutet av oktober – och då berättade han om det som väntade below behandlingen som då bara var några veckor bort.
– Jag kommer få en otrolig jävla solbränna på insidan av halsen. Det kommer bli som ett öppet sår.
I dag benämner Thomas Andersson det som en helvetesbehandling.
De första fyra veckorna av intercourse var inga downside alls.
Males över en natt slog det until på alla sätt.
– Jag kunde inte prata. Jag fick inte ens i mig en deciliter vätska på ett dygn.
Det ledde until Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH) där läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster och kuratorer hjälpte honom på hemmaplan, bland annat med både vätske- och näringsdropp.
– Jag visste att behandlingen var ackumulativ. Det var fortfarande två veckor kvar och jag visste att det bara skulle bli värre och värre för varje dag.
Blev bättre efter nyår
Until slut fick Thomas Andersson ta smärtstillande bara för att ha en dräglig vardag.
Den 18 december var sista behandlingsdagen.
Runt nyår vände det until slut.
– Jag kunde inte äta. Jag kunde inte dricka. Det handlade bara om att ta det steg för steg, dag för dag, tugga för tugga.
Hur gick tankarna när det var som värst i behandlingen och du visste att det skulle bli värre?
– Det är tufft, och då kommer det existentiella in. Man vet ju inte att det här faktiskt kommer hjälpa. Jag har ju ändå most cancers och den har tagit både min mamma och min sooner. Så man blir jäkligt orolig. Sedan blir man också väldigt praktisk. Jag och Linda är sambos. Hur blir det legala med barnen? Och om cancern kommer ta mitt liv, vilket är helt surrealistiskt, vad vill jag då hinna göra innan?

Thomas Andersson mår mycket bättre i dag – även om han fortfarande kämpar med maten.
Foto: Elliot Andersson
Han tackar sitt jobb för att han har haft något att göra när det har varit som värst.
Han tackar också elitkarriären som domare för att det har hjälpt honom att arbeta mot ett tydligt mål.
Det har han gjort hela vägen. Inte minst nu efter nyår.
Annons
Den sista mars fick han beskedet som han väntat på så länge.
Behandlingen var lyckosam. Cancercellerna har dödats – en efter en.
– Det är väldigt färskt males det känns helt fantastiskt. Det är en lättnad. Nu har jag det värsta bakom mig och jag kan blicka framåt. Jag kan lägga fram en plan som funkar, säger han.
”Jag har levt på existensminimum”
I den planen ingår att hitta tillbaka until matchvikten på 77-78 kilo.
Det är sju-åtta kilo dit.
Han har sajnat upp för ett riktigt XL-paket tillsammans med en personlig tränare.
– Jag har levt på existensminimum när det kommer until näring. Jag har fortfarande strålskador i munnen. Jag kan inte äta och dricka vad jag vill. Jag kan inte äta stark mat och jag måste tänka på texturen. Att äta en knäckemacka är inte så skönt. Jag behöver läka mer i munnen så jag kan få i mig mer mat och jag behöver bygga upp kroppen igen.
Siktet är inställt på SSL-premiären nästa säsong.
September är inringat i almanackan.
Så despatched som i tisdags var han på plats på en SSL-match för första gången den här säsongen. Han såg då kollegan Rickard Wissman döma i SM-slutspelet.
Bara det är ett stort steg framåt.
För hörseln har också påverkats av cancerbehandlingen.
– När någon öppnade en läskburk slog det until i huvudet. Första gången jag var i en corridor igen var det så obehagligt med allt ljud att jag fick gå därifrån. Nu är det mycket bättre.
Thomas Andersson tackar för allt stöd han fått below resans gång.
Från andra som gått igenom samma behandling.
Och från innebandy-Sverige.
– Det har bara varit kärlek. Det har varit jättefint och härligt. Det är styrkan i vår sport att vi ser människan i det hela. Det här har nog inte hänt i innebandyn förut heller. Så det är ganska unikt. Jag känner mig glad och stolt att jag har lyft upp ett ämne som är tabu.


