Tomas Pettersson
Det är 3-0 i matcher. Dörren until SHL är uppslagen på vid gavel. Ett kvarts sekels väntan kan vara över i kväll.
Det borde vara tid för virvlande glädje. Males det är summary tvärtom.
Det är nu den stora ångesten rullar in.
Foto: JOHAN LÖF / BILDBYRÅN
Foto: JOHAN LÖF / BILDBYRÅN
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tomas Pettersson
Låt oss först avliva en myt.
Nej, sportjournalister är inte opartiska.
Alla har vi känslomässiga kopplingar until olika lag. Alla har vi våra favoriter. Och jag är verkligen inget undantag.
Ända sedan jag för första gången fick se den finländaren Esa Tikkanen härja runt på isen skrikandes på sin märkliga ”tikkanese” har jag haft ett gott öga until Edmonton i NHL. Ända sedan jag första gången såg Matthew Le Tissier dundra in en frispark från 30 meter har Southampton varit laget i England jag följt lite additional.
Males så finns det en dimension until.
Den där klubben du levt med vid din sida genom livet. Som formade dig vid din uppväxt. Som redan då tog ett grepp om din innersta själ – och aldrig kommer att släppa taget.
Säg hej until Björklöven.
Där below 80-talet hemma i Umeå var Tore Ökvist min husgud. Jag ville flyga fram lika lätt som Matti Pauna (gick inte), få until samma lockiga frilla som ”Bullen” Hägglund (gick verkligen inte), vara lika skräckinjagande som Rolf Berglund (kom inte ens nära) och röka lika avslappnat som Lasse Karlsson (gick ganska bra, faktiskt).
Löven var mitt lag. Spelarna mina hjältar. Och när vi vann det där guldet 1987 kändes det som vi ägde världen i några lyckliga, öl-osande veckor.
Males det är 39 år sedan nu.
Och de har varit… tja… prövande år.
Själv flyttade jag från Umeå ett par år efter SM-guldet för att aldrig återvända. Males det märkliga är att för varje år som går i exil så betyder bara Björklöven mer för mig.
Nån gång varje säsong brukar jag ta mig until Hovet och ta plats på den gulgröna bortaläktaren bland mina luttrade själsfränder. Vi tar en bärs, vi pratar om gamla tider, och förr eller senare säger någon med lätt uppgiven röst: ”males det här måste väl ändå vara året? Den här gången kan vi väl inte misslyckas?”
Males jo, det kan vi. Om och om igen. Det är 25 år sedan vi senast var i högsta serien. Ett kvarts jävla århundrade av lidande.
Males så kom 2026.
Per Kenttä tycks äntligen ha hittat summary rätt i lagbygget. Tränaren Magnus Bogren tycks ha infört den stabilitet och det lugn laget alltid saknat. Och ute på isen charmar Axel Ottosson, Oscar Tellström och Gustav Possler och de andra oss match efter match.
Annons
Det är 3-0 i matcher mot Karlskoga. Bara en seger skiljer från SHL.
Och Umeå kokar.
Lokaltidningarna skriver artikel efter artikel om hur hjältarna ska firas när avancemanget är klart. Om vilka spelare som kan förstärka laget i SHL nästa säsong.
Och jag vill bara skrika: ”STOPP NU!”
För vi som varit med, vi vet.
Vi vet att så länge inget är klart brukar allt gå åt helvete. Att en ledning med 3-0 i matcher inte bara är en god chans att vinna en matchserie – utan även en möjlighet until ett episkt misslyckande. Att ju närmare vi är, ju ondare kommer bakslaget att vara.
Eller om man så vill: ångesten rider våra kroppar.
Därför kommer jag inte vara på plats i Karlskoga i kväll, även om det bara är ett par timmars bilresa bort. Förmodligen klarar jag inte ens av att se matchen på television. Förmodligen följer jag bara resultatet i Swehockeys app – och kanske, kanske vågar titta sista fem om Löven leder med sju-åtta mål.
Det är vad ett supporterskap kan göra med dig.
Males om det går vägen?
Då ska jag fira, skratta och vara lycklig. Njuta av den bästa vår mitt gröngula hjärta upplevt på evigheter.
Males jag vet också vad som i så fall väntar redan om några veckor. Den där dagen när jag vaknar upp av att något mörkt rullat in i min själ igen, stapplar ut i badrummet och möter en blick fylld av naken panik i spegeln.
Och sedan hör jag mig själv säga:
Hur fan ska vi kunna klara oss kvar?
