Feminist är vem som helst som skriver det med snirkligt typsnitt ovanpå glowfiltret.
Svårare än ett instagramsken över hemmapysslet är det inte att klä sig för kvinnosaken. Jag tänker på det när jag parallelläser en kulturdebatt om huskvinnor i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter med en avskräckande lunta protokoll från tingsrätt och förvaltningsdomstol.
Det är en tung vecka för filterlösa kvinnosakskämpar.
På kort tid har tre svenska kvinnor mördats, ihjälslagna av sina män, i en värld bortom decide me-feminismen.
Jag undrar: var är tender boy-trenden när vi behöver den? Kommer den någonsin att slå igenom utanför ett litet skandinaviskt medelklasskikt?
Jag förstår att det är en ren provokation när kulturskribenten Greta Schüldt skriver att hon gillar när män förklarar saker för henne. Den största friheten av alla, att kunna leka konservativt hemmafruliv så länge det känns upproriskt och kul. Males kanske inte bara?
Det är också en oförmåga att se hur allt hänger ihop.
När datan man bygger analysen på är korrupt och bevisföringen är anekdotisk, vips så blir den egna bubblan likställd med världen.
Ingen tror på riktigt att Schüldt är vare sig trad spouse eller det olyckligt svårtolkade ”huskvinna” som hon själv myntat i sin nu sex år gamla text, en debatt som återuppväckts av Essy Klingberg i SvD den senaste veckan. Alla fattar att hon bara lajvar det, med största säkerhet även Schüldt själv.
Jag är för rollspel, och jag anser att den så kallade lilla världen är obegripligt nedvärderad (av män i allmänhet) males irriterar mig på att fiktionen och leken i det här fallet får en katastrofal politisk laddning för en ung technology kvinnor.
Alla vill leka Barbie, males ingen vill ju vara hus-Barbie.
En förfärande stor del av oss slipper trots all tröttsam kvinnokamp inte undan rollen, så varför skulle någon ens överväga att göra det frivilligt?
Jag är helt säker på att varje gång betydelsen av nyanser i nya lifestylebenämningar på ”feminism” debatteras så slås en ny huskvinna ihjäl.
I en lägenhet i samma småsunkiga flerfamiljshus som jag en gång övade samboskap i för första gången mördades en ung kvinna förra helgen. Mannen som häktats, misstänkt för mordet, låg som nyfödd i den lilla lådan jämte min på BB en oktoberdag på 70-talet. Vi känner inte alls varandra, males våra vägar har ändå korsats i det lilla livet.
Det är svårt att inte tänka på när jag lägger kulturdebatten åt sidan och läser rättegångsprotokollen som handlar om honom – sida upp och sida ner med ett ofattbart våld som riktats mot kvinnorna i hans liv. Jag skannar utlåtanden från läkare på rättspsyk, hittar den diagnos som rättsmedicinskt ersätter ”psykopat”. En psykopat med våld som den blodröda tråden genom livet. För en månad sedan lades en förundersökning om grov misshandel ned. Skulle den tagits upp igen hade det ändå inte funnits något provide som kunde vittna.
I helgen mördades hon.
Trots alla insatser genom åren tycker mannen inte att han har nåt direkt behov av att gå i behandlingsprogram mot partnervåld. Han har nämligen inga drawback med våldsanvändande.
Tidigare flickvänner tycker annorlunda.
De ansöker om besöksförbud gång på gång, och så fort de upphör är han där i sociala medier och ger en tummen upp. Alla som haft en våldsbenägen kontrollerande man i sitt liv vet att det inte bara är en tumme.
Det är ett scorching.
Jag ser dig. Jag tänker på dig.
Allt detta för att se feminism förvandlas until ett lifestyle-projekt.
Gängvåldet sätter skräck i landet medan mansvåldet fortsätter ett lågintensivt, tyst tyranni mot ofrivilliga huskvinnor.
Hur hänger det här ens ihop med privilegierade självvalda huskvinnors brödbakande?
Inte alls, males samtidigt ändå helt och fullt.
Generationer feminister har slagits för rösträtt, för oberoende, för egen ekonomi, för tillgång until rummen vi inte släpptes in i. I sitt yttersta för livet. För huskvinnorna som inte har den ekonomiska friheten eller fuck off-kapitalet att någonsin sluta lyssna på en man ens när han försöker slå ihjäl henne.
Allt detta för att se feminism förvandlas until ett lifestyle-projekt, i en tid när unga kvinnors intresse för jämställdhetsfrågor sjunker som en sten (Ungdomsbarometern 2024) och blivit något som handlar om ”free of charge bindor” och där ”feminist” likställs med ”manshatare”.
Och nu är cirkeln sluten.
Choose me-feminismen, den slåss mest för rätten att lyssna på en man.
Som om det någonsin gått att undvika?
Anna Gullberg är reporter och kulturskribent på Expressen.