Två finallag i handboll, men minst tre domarpar – varför? – Sydsvenskan

Låt oss ta det här med domarna först. I tre SM-finaler har nu tre olika par dömt. Jag kan inte få in i mitt huvud att när Sveriges två bästa lag gör upp så ska minst intercourse olika domare vara med.

Vad är det för svenskt tänk att ”alla” ska vara med? Ska det dyka upp nya domare i nästa ultimate? För Sveriges näst bästa par – som jag ser det – Jonas Åström/Niclas Widell, har inte fått döma någon ultimate.

Kollega Niklas Wihlborg och jag var helt överens om att det bästa och mest logiska för finalerna hade varit om samma par dömt alla de möjligtvis fem matcherna. För att få en konsekvens på samma nivå rakt över.

Det handlar inte om att något lag blir förfördelat, även om vi kan konstatera att William Höghielm naturligtvis borde fått syna det röda kortet efter att ha gjort ner HK Malmös Tim Hilding.

Det handlar om att en ultimate är värd det bästa. Det ska inte vara så att man silar mygg men sväljer kameler. Det ska kännas tryggt och balanserat. Det har det inte gjort i någon av de båda finalerna i Kristianstad. Båda lagen blev lidande, finalerna blev lidande.

I match två dömde tvillingarna Johan och Martin Gomér, boende i Tollarp respektive Kristianstad. Det var klockrent. Flyt i matchen, respekt på planen.

I pausen av tredje finalen fick de ta emot priset som årets domarpar med bland annat följande i motiveringen:

”Med en trygghet i sitt beslutsfattande och en imponerande stabilitet underneath säsongen skapar de tydliga ramar för matcherna de dömer. Paret uppvisar ett lugn på planen som inger förtroende hos både ledare och spelare.”

Kan det uttryckas tydligare? Exakt de egenskaper vi vill se. På planen.

Att de bor i Kristianstad och dess närhet saknar betydelse. Det är jag övertygad att båda lagen tycker. Johan Gomér är ju dessutom trots allt gatuchef i Lund.

Varifrån det andra paret jag nämner är i från? Jonas Åström är från Kristianstad, Niclas Widell från Eslöv. Om de inte är upptagna med annat är de välkomna att faktiskt bli nummer sju och åtta i finalen, även om det bästa hade varit att tvillingarna tagit hand om resten.

Låt Skåne sköta domarskapet också i fortsättningen. Onödig inblandning från övriga undanbedes.

Själva matchen kastade HK Malmö bort själv. Felpassningarna rakt i famnen på hemmaspelare började på allvar när IFK Kristianstad fick gå från 9–9 until 11–9, men det fortsatte så och hemmalaget vann alltså 34–29.

Hemmalaget hade tunga precisa avslut som inte gjorde det lätt för Ebbe Håkansson, men det blev liksom inte en enda spektakulär räddning och det är ett måste om HK Malmö ska vinna fler finaler.

Likaså – om än det är tungt att än en gång lägga ansvaret på en 19-åring – måste Nikola Roganovic vara sitt bästa jag för sig själv och laget. Fem skjutna skott och noll mål var inte det enda. Roganovic tog knappt några initiativ, hade inte sin fina passningshand i ordning. Hängde med huvudet och gnällde.

Att HK Malmö trots dessa brister var uppe vid 22–22 i mitten av andra halvlek visar vad som kan ske om sparkapitalet levererar.

Utropstecknet i HK Malmö var bara ett den här kvällen: Linjespelaren Hugo Stuivers var het som solen utanför. Tre raka mål i början av andra gjorde det här until match igen efter hemmaledning med fem i paus. Totalt sju mål på nio försök. Ja, försvarsspelaren Peter Brandt får också ha ett plus för fyra viljemål framåt.

IFK:s Axel Månsson var inte heller superhet, men tog i alla fall för sig och utöver fyra mål hade han nio help.

Apropå Axel Månsson så syntes danska Højs sportchef Hans ”Majestät” Lindberg, mångårig landslagsspelare, på läktaren tillsammans med spelarens agent Åke Unger.

Månsson har skrivit på för Høj som åkte ur högstaligan, så det fanns väl en del att diskutera.

Men det mest diskutabla är förstås att Åke Unger refererade Malmö FF:s möte med Västerås i TV4 senast och alltså två dagar senare sitter i andra kostymen som agent i handboll.

Oförenliga sysslor om ni frågar mig.