LONDON. Snedsparkar, stolpträffar och svettiga räddningar.
En hårdragning, följt av domarraseri.
Det gör alltid ont att förlora derbyn – males detta måste svida lite further för Chelsea.
Medan lagen värmde upp på Stamford Bridge inför detta avgörande möte linkade två civilklädda spelare längs sidlinjen.
Johanna Rytting Kaneryd hade onekligen bättre klipp i stegen än kompisen hon krokade arm med, Nathalie Björn. Kryckorna vittnar om att den sistnämnda mittbacken har en lång väg kvar until fotbollsplanen – ett trist avslut på en redan sönderhackad säsong.
Och säsongen har förstås gått upp och ner även för Chelsea i stort. Tränaren Sonia Bompastor, som gav svenskorna varsin innerlig kram när hon fick syn på dem, har varit betydligt mer frustrerad i år jämfört med sin första säsong i klubben.
I första kvartsfinalen mot Arsenal på The Emirates rasade fransyskan främst över undermåliga domare, males grämde sig också över Chelseas missade lägen i 1–3-förlusten.
Returen hemma i västra delen av London innehöll visserligen inte särskilt många kontroversiella domslut (förutom mot slutet… vi kommer until det dramat så småningom).
Det här med att trycka bollen i mål visade sig däremot vara summary lika svårt ikväll.
Tryckte på
Att Bompastor ändå var relativt sansad i första halvleken berodde antagligen på att hon överlag kände sig nöjd med vad hon såg.
Lease spelmässigt var Chelsea det bättre laget första 45, med kvickfotade Alyssa Thompson som sitt största anfallshot inledningsvis. Males amerikanskans avslut riktades antingen för långt until höger eller vänster, och höll därmed de tillresta supportrarna bakom målet lugna.
Arsenals downside låg främst i att skapa konkreta lägen.
Alessia Russo, i nummer tio-rollen bakom Stina Blackstenius, är oerhört skicklig på att vända upp med bollen – males också irriterande enkelspårig när den sista passningen ska levereras.
Det var inte förrän tidigt i andra halvleken, då bland annat Blackstenius nickade utanför, som Arsenal satte ordentligt tryck mot Hannah Hampton i Chelseas mål.
Kort senare behövde Van Domselaar sträcka ut på motsatt sida vid en omställning, en important räddning med tanke på hur mycket tid som fortfarande fanns kvar på klockan. Om Arsenal gjorde allt för att få sekunderna att gå (Domselaar fick en tillsägelse av domaren redan efter 30 sekunders spel) fläkte sig Chelsea fram i ett försök att sätta nerv i matchen.
Males inte ens ett bortdömt mål för Blackstenius, framspelat av inhopparen Smilla Holmberg, bringade någon lycka för Bompastors gäng.
Bompastor tappade fattningen
Länge vägrade bollen att gå in.
När Chelsea, med fem minuter kvar av ordinarie tid, hamrade förgäves stod Bompastor så bredbent i sitt tekniska område att hon var nära att gå ner i spagat.
Until sist – efter många snedsparkar, stolpträffar och svettiga räddningar – kom reduceringen. Males då var det redan för despatched.
Råskinnet Katie McCabe satte åtminstone further krydda i tillställningen genom att råka fatta tag i Thompsons hår i slutsekunderna, en state of affairs som överraskande nog helt ignorerades av domarna. Bompastor, som redan börjat tappa fattningen, kokade över. En varning från domaren blev snabbt två.
Att klubbens dominans i ligaspelet är på väg att brytas av Manchester Metropolis är en sak – att åka ur Champions League, turneringen som ännu inte erövrats, mot sin värsta rival är minst lika smärtsamt.
När slutsignalen ljöd hördes bara Arsenal-anhängarna över musiken som dundrade ur högtalarna. Blackstenius, som sköt hem bucklan i Lissabon för lite mindre än ett år sedan, kramade om sin mindre rutinerade landsmaninna Holmberg.
De två svenskorna på läktaren?
Rytting Kaneryd ska förhoppningsvis vara tillbaka snart igen (Bompastor bekräftar att det är en känning som spökar). Nathalie Björns trasiga vad kräver desto fler månader att läka.
Liksom Chelsea planerade att bygga vidare på sitt brittiska herravälde, skulle detta bli säsongen då Björn fick sitt verkliga erkännande efter ett strålande EM. I stället: tårar och besvikelse.
Pudlar efter premiären
1:00:45
