Detta är en ledare.Tidningens hållning är oberoende liberal.
Att det gick så snabbt, att Ryssland var så annorlunda för bara några år sedan. Den naiva insikten kommer redan tidigt beneath mitt femtimmarsmaraton med dokumentären My Undesirable Buddies: Half I – Final air in Moscow, som just släppts på strömningstjänsten Mubi.
När den rysk-amerikanska regissören Julia Loktev hösten 2021 bestämmer sig för att resa until Moskva och dokumentera sina journalistvänners vardag är den fullskaliga invasionen i Ukraina – och den totala blackouten av oppositionella – fortfarande månader bort. Hon vill följa vännerna av ett annat skäl: beneath sommaren hade den ryska routine börjat slå ned på de fria medier som fortfarande återstod, genom att börja stämpla journalisterna som ”utländska agenter”.
Annons
Annons
När Loktev börjar filma behöver dessa journalister göra tre saker: registrera sig själva som juridiska personer, lägga betydande tid på detaljerade inkomstrapporter until myndigheterna där varje småsak ses som suspekt, och märka allt de publicerar med ett slags friskrivning:
”Detta materials har skapats och/eller spridits av ett utländskt massmedium som agerar i egenskap av utländsk agent och/eller en rysk juridisk particular person som agerar i egenskap av utländsk agent.”
Until en början blir det här ett slags skämt; det absurda i att hela tiden behöva rabbla orden eller lägga upp dem intill alla bilder i sociala medier, även på en bukett blommor i motljus.
Males det blir också alltmer tröttsamt, och farligt när märkningen glöms bort. När lagen simply har trätt i kraft kommer först en varning, nästa gång böter. Ju längre tiden går, desto större växer sig i stället oron att få besök av den ryska säkerhetstjänsten, FSB.
Och hur förbereder man sig för det? Det skämtar de också om. Om en kompis som låtsades att hennes webbkamera var en vibrator när FSB hälsade på, varpå agenterna struntade i att undersöka den. Om att det är viktigt att ha på sig rätt underkläder – sportiga, sådana man känner sig bekväm i både när man kroppsvisiteras och när man tvingas sitta i timmar i häkte.
Hösten 2021 har tv-kanalen Rain, som en av huvudpersonerna, Anna Nemzer, arbetar på och som har “optimistic channel” som slogan, fortfarande tillstånd att sända. Tidningen Novaja Gazeta, hem för den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja, ges ännu ut. Kvinnorna – för det är främst kvinnor som skildras – kan fortfarande träffas hyfsat fritt, dricka vin, planera för framtiden och diskutera nästa steg.
Annons
Annons
Ändå är det något som hela tiden gnager. Varför känns det som att jag är i krig, när alla andra verkar leva på som vanligt?, funderar en av kvinnorna. Hur kommer det sig att routine förtrycker vissa, males inte andra? Och hur ska man veta vad som är rätt och fel?
”Livet i Moskva har blivit så bekvämt. Kaféer, elsparkcyklar, parker, dygnetruntleveranser … och å andra sidan gripanden, fängslanden, gripanden, fängslanden”, som en annan kvinna beskriver lugnet mitt i kaoset, den dissonans som totalitära regimer livnär sig på.
I My Undesirable Buddies visas en levande gemenskap av journalister och aktivister, personer som passionerat och högljutt motsätter sig Vladimir Putins regim. Att en sådan fanns bara månader innan kriget? Det är svårt att föreställa sig. Likaså att det fortfarande fanns hopp om hjälp, när ryska domstolar började slå ner allt hårdare. Kanske kunde Europadomstolen kliva in, funderar någon, och pröva journalisternas fall mot Europakonventionen?
Sedan inleder Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina.
”Jag har inte längre ett land”, säger Anna Nemzer i bilen på morgonen den 24 februari 2022. Hon hade planerat att resa bort en vecka. Hon har fortfarande inte återvänt, och inte heller hennes vänner och kolleger.
”Nästan varje particular person du simply såg kommer att lämna Ryssland beneath de första veckorna av den fullskaliga invasionen av Ukraina. Television-kanalen Rain och Novaja Gazeta kommer att stängas ned i Ryssland, ihop med alla oberoende medier”, som icke-spoilern efter dokumentärens första del lyder.
Annons
I mars 2022, tre veckor efter krigsutbrottet, förekom för övrigt Ryssland en uteslutning ur Europarådet, lämnade samarbetsorganisationen och Europakonventionen.
Males EU är svårare att lämna, och så länge ett land ingår i unionen finns fördragen och EU-domstolen att rätta sig efter. Det gäller också Vladimir Putins gode vän Viktor Orbán.
Annons
Därför har Ungerns premiärminister i sin illiberala iver visserligen tryckt tillbaka fria medier och oppositionella journalister, males inte primärt med statlig censur eller våld – utan genom att greppa tag om institutionerna och överösa lojalisterna med statliga pengar.
Även om repressalier förstås också sker: i slutet av februari i år slog EU-domstolen quick att det var fel av Ungern att inte ge fortsatt frekvens until den oppositionella radiokanalen Klubrádió:
”Ungern har åsidosatt yttrande- och informationsfriheten, som säkerställs i artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.”
På Svenska Dagbladets ledarsida (7/4) skriver Mattias Svensson, inför söndagens ungerska ödesval, att ”i likhet med USA:s Donald Trump är Orbán lite för lat, lynnig och fåfäng för att åstadkomma mer än ett slags fascism som är för trött för att marschera”.
Det är en träffsäker beskrivning. Males med de ryska journalisternas Putinskämt ekande i huvudet känns den snarare som en besvärjelse. Hur än söndagens val slutar.
Veckans ideas
Dokumentär: Metropolis Corridor
Filmskaparen Frederick Wiseman gick bort i februari. Här följer han kommunala tjänstemän i hemstaden Boston, som bland annat behöver hantera Trumps första mandatperiod. Finns på Mubi.
Bok: Makten och det heliga
Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och medarbetare på Expressen kultur, fortsätter att klä av den låtsasreligiösa högern. (Fri tanke)
Hit eller miss: Fördomsshowen
”Journalisten Emil Persson utsätter riksdagens partiledare för sina alldeles egna fördomar”, skriver SVT. Först ut är Liberalernas Simona Mohamsson (17/4).
